Jag måste ju, jag har inget val.

Även om jag är så rädd att bli lämnad,

rädd att bli sviken och övergiven.

Att det ska ta slut innan det börjat.

Jag är framför allt så rädd att jag ska svika mig själv.

Om och om igen.

Jag är så jätte rädd, jag vågar inte lita på någon, något.

Jag vågar inte satsa, viga min själ till något igen.

Jag får ett val, men det finns bara ett rätt svar.

Att satsa, att våga.

För det kan ju inte fortsätta såhär.

Det här är inget liv, inte för någon.

Inte för mig själv eller de få i min omgivning som har vågat stanna kvar, som har orkat.

Jag är så trött, på att kämpa.

Nej jag är trött på att lida, på att ha en sådan stor smärta inom mig.

Labilitet.

Men det kommer ta tid, och jag hoppas att de ger mig det.

Tid.

Att stå ut.

Att jag ska klara av att öppna mig för någon människa igen.

Ja jag är jätte rädd.

För de saker jag inte vågar närma mig.

Jag har slutit in mig igen.

I mig själv, långt långt in.

Jag pratar inte på samma sätt längre.

Jag spärrar in det i mig själv, både frivilligt och ofrivilligt.

Jag pratar med mig själv, varje dag.

Önskar att jag ska få ett vettigt svar, att någon hör mina tankar, känslor, konversationer med mig själv.

Det är inte monologer längre, det är olika delar av mig själv och det bråkas och kämpas, står och trampar vatten.

Jag har slutit in mig själv, i en skyddande bubbla.

Och jag vet inte om jag har modet att kliva ur den.

(Men jag måste)

Så vilsen så vilsen så vilsen.

Vet inte vem eller vad jag kan lita på.

What to predict.

Varför gör jag det här egentligen.

Och ja jag är så glad när du kommer med ett svar.

Någon något.

För jag vet inte själv, jag kan bara gissa.

Fast det kanske är gissande tider.

Som vanligt, som förr.

Som i framtiden?

Ja varför gör jag det här.

-För att du mår så helvetes jävla dåligt nu.

Ja du har rätt.

Du har så rätt.

Någon.

Det kan inte fortsätta såhär.

Jag vet att du är rädd, jag vet att du känner att du inte har någon ork kvar.

Det har varit många långa helvetes år.

Och det tar tid, och kraft.

Vad som helst är bättre än detta.

Du mår ju inte bra.

Jag vet att du inte kan lita på någon.

Du har blivit för skadad, för sviken, lämnad och övergiven.

Det som inte får hända har hänt.

Du känner dig pressad, du står framför ett val.

Att börja en behandling, lita på och släppa in en människa i ditt liv.

Att satsa.

Du får ett val, men egentligen så har du inget val.

För det kan ju inte fortsätta så här.

Det vet både du och jag.

Men vänta, du är jag.

För nu pratar jag med mig själv igen.

Eller snarare svamlar.

Just nu vet jag inget alls.

Jag har gått vilse i mig själv,

Och jag hatar.

Jag hatar...

Vad hatar jag egentligen?

Är det universum i sig.

Jag hatar lögner, and people i hate.

Jag saknar jag saknar, något konstant,

En plats jag med hela mitt hjärta kan kalla hem.

Ett behov av kärlek,

På en annan nivå.

Ett behov av upprättelse,

En upprätelse jag vet att jag aldrig kommer få.

Tiden, den förändrar saker,

Människor man en gång litade på,

Gemenskap och värme,

Som man aldrig någonsin mer kommer få,

Eller förmå.

Svek som går så djupt in, som rotar sig,

Spökar, gör ont att tänka på.

Och önskan, ständigt denna önskan,

Att veta vem fan man är och veta vilken väg man ska gå.

Min älskade syster som alltid fanns där och höll mig i handen när vi var små.

Min älskade syster som alltid gick i samma skola som mig, som mötte upp mig på rasterna och lunchen.

Min älskade syster som var så blyg när vi va små, så jag fick hjälpa dig att beställa mat i kassan.

Min älskade syster som var så skör, men som jag älskade mer än allt annat i världen.

Hur vi lekte när vi var små, hur du lärde mig att cykla och plocka skalbaggar.

Mygga snögrottor och kartonghus.

Och hur vi bråkat som bara syskon kan, för vad som än händer så lämnar man inte varandra än då.

Blod är tjockare än vatten brukade vi påminna varandra om i bland.

Sedan blev jag så sjuk, dom slet mig i från min familj som aldrig gjort mig någon skada.

Jag var så ung och vilsen, jag var tio tals mil ifrån er, men ni kom alltid och hälsade på mig,

oberoende på vart de tvångs flyttade mig i detta avlånga land.

Min älskade syster som inte fick den hjälp och uppmärksamhet hon förtjänade, för att jag var för sjuk.

Jag är så stolt över dig, du klarade det älskade syster.

Min syster som inte vågade betala för godiset på ICA, har nu heltidsjobb och pojkvän (nu sambo) sedan många år tillbaka.

Min älskade syter som idag flyttade ut till en etta på gärdet.

Syster du fanns alltid där för mig i hela mitt liv.

I sjukdom och i hälsa, i glädje och sorg.

Du klarade dig, min sjukdom ledde till så många motgångar för dig.

Men du klarade skolan, jag stod där när du tog studenten och log.

Du klarade dig, och jag älskar dig mer än allt.

Tack syster, för att du inte lämnade mig även fast du hade alla anledningar i världen att göra det.

Tack för att du stannade kvar hos mig.

Jag älskar dig.



Syster på besök i Gävle.

Och just nu i denna stund så känner jag migsom ett bottenlöst hål.

Jag känner en sorg, som gör så ont, som är så djupt rotad innuti mig.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, men så här kan jag inte fortsätta.

Det gör för ont, är för smärtsamt.

Jag satt i bilen på väg ut till gärdet och jag kollade på människorna,

försökte föreställa mig deras liv.

Såg en grupp som red så fint på sina väl ryktade hästar.

Folk som sprang med tidningar ovanför huvudet för att skydda sig från regnet påväg till bussen.

Och vid busshålls platsen stod en ung tjej, säkert i 20 års åldern, med mint-blått hår, som stod där och väntade.

Och väntade, dessa SL-minuter, som vad jag hört från andra att de är längre än vanliga minuter.

Allt såg så fridfullt ut, med kullerstens gator och människor som levde sina liv, förbannade sig över regnet, eller att bussen var sen, några som hade fotbollsträning i regnet på en konst-gräs plan.

Allt såg så vanligt ut, så härligt.

Och jag känner mig så ledsen, nedtyngd, nej jag mår inte alls bra just nu.

Jag vill leva mitt liv, ett vanligt liv, med vardagproblem och vanliga varddagssaker.

Jag vill kunna gå ut på en promenad, ta en buss någonstans och se vart viljan bär mig.

Sätta mig på ett tåg och se världen passera utanför fönstret.

Jag vill leva, jag vill leva på riktigt för jag är jävligt trött på att försöka överleva.

Det gör ont i mig, jag känner en sådan maktlöshet, övergivenhet, orättvisa.

En saknad och sorg, inte bara efter förlorade familje medlemmar och vänner utan även över mitt liv.

MITT liv som det en gång var, som inte direkt hade börjat på riktigt, jag var såpass ung 12- år.

Men det var klart bättre än det här.

Och jag undrar, vad hände med den Patricia, vad hände med den riktiga jag.

Om jag inte blivit sjuk, hur hade mitt liv sett ut då.

Jag hade troligtvis sett anorlunda ut, varit smal, haft andra kläder, kännt mig trygg i den jag var.

Jag hade troligtvis haft väldigt bra betyg, tagit studenten i vår.

Haft vänner, körkort och partner.

Åkt på utlandssemestrar och gått på krogen en fredag kväll och inte kommit hem förrens mitt i natten.

Jag hade mått bra.

Men hur är det att må bra? Hur känns det.

Det är en känsla som är så främmande, det är mitt mål.

Men det känns ganska hopplöst att sträva efter ett mål som jag inte vet vad det innebär.

Och jag är trött, jag är så trött på att kämpa, Jag är så trött på det här såkallade livet.

Hur allting blev, eller snarare inte blev.

Jag är så trött på mina minnen,

och trött på mitt liv.

Jag vill leva på riktigt, jag vill känna mig fri.

Jag vill få mina ungdoms år tillbaka och jag vill veta vem jag är.

För jag känner inte den här personen, jag känner inte mig själv.

Och nu ligger gråten och trycker bakom ögonen och det närmaste frihet jag har är när jag tittar ut ur mitt öppna fönster på regnet som faller, droppar.

Doften av blöt asfalt.

Regnet som droppar i takt med mina tårar.

Världen, som egentligen är så fin.

Men i mina ögon blir allting svart, och jag sjunker, drunknar i sorgen.

I smärtan, ledsamheten, ensamheten, övergivenheten hur allting blev så fel.

Och jag vet inte, jag vet inte om jag någonsin kan göra det rätt igen.

Jag tror att saker och ting är alldeles för förstörda för att ens kunna repareras.

Patricia försvann, och hon kommer aldrig mer tillbaka.

Jag tappade bort mig själv, och jag är nowhere to be found.

Nu har det börjar lukta/ruttna i munnen på honom igen och mamma sitter på akuten med honom för att få han inlagd igen. MÖÖÖH!

Vi hade ju "hoppats" (tro mig inte fel, vi fick välja mellan pest eller kolera i princip), men vi hade hoppats på att edt var någon slags bakterie, medicin biverkan eller förgiftning typ rått gift. Vilket hade betytt att antibiotika kuren skulle ha hjälpt, vilket den gjorde men nu har det blivit värre igen efter att kuren avslutats.

Och nu börjar jag tänka på det som jag absolut inte vill tänka på, att han fått en auto immun sjukdom.

Vi har haft oturen att ha två hundar med autoimmuna sjukdomar.

Och det är så hemskt att se sin älskade livskamrat bli sjuk om och om och om igen.

Hur de lider men ändå inte vill sluta kämpa, och då gör ju vi såklart allt vi kan i vår makt att göra, OAVSETT vilket pris det har. Vi har lagt ned hundratals tusen på sjuka djur (även fast de vart fullförsäkrade (prisa gud för det)). Men den där skräcken, när man vet att mitt i allt så kan sjukdomen bryta ut om och om igen när man minst anar det. Under julmiddagen, mitt i sovande natten, när vi är på jobbet i skolan i affären, på semester. When ever så har man helt plötsligt en akut dödligt sjuk hund, det går på ett kick. Charlie vår whippet hade med lungorna, och det var nog det hemskaste att vakna upp och se han nakna mage alldeles blå medans han kippade efter andan, och vi blev tvunga att göra första hjälpen och antibiotikakurer och dropp och syrgas, och så höll vi på i flera år, tills det inte fanns en enda antibiotika som han inte var resistent emot.

Men nu håller jag alla tummar jag har och vankar oroligt av och an här hemma.

Om jag hade trott på några övre makter så skulle jag be på mina bara knän just nu.

Att Scotty, snälla bli frisk älskade bebisen min, och håll dig frisk. :'( <3

Låg och jäste i hennes pensionärskuvös, åt bullar, dreglade och drack billiga (men goda) Energidrycker.

Är det inte det ena så är det ta mig fan det andra. Möh!

Känner mig helt sönderbombad, och mina ögon är så röda och svullna att jag ser ut som en jävla hasch-pundare.

Och nu ska jag börja äta kortison också, kul...eller kanske int.

Jag känner mig förövrigt som ett vandrande apotek.

Jag förstörde verkligen allt.

Vår barndoms idyll.

Vår familj.

Vår stolthet.

Vår gemenskap.

Jag förstörde verkligen allt.

Och jag smittar av mig med min smärta.

Jag förpestar deras kroppar, deras tankar och känslor.

Jag har förstört allt.

Jag känner mig så liten, men allt jag kände när jag var liten, min värld mitt hem min trygga borg.

Jag förstörde allt.

Jag smittade väggarna med ångest, poliser och blod spill.

Jag förstörde grannskapet.

Satte småbarnsföräldrarna i skräck.

Jag förstörde min fristad, mitt älskade hem.

Ingenting kommer någonsin bli sig likt igen.

Jag har förlorat för mycket.

Jag har förstört för mycket.

Jag förstår om ni hatar mig, ni behöver inte säga något.

Jag vet, jag vet, jag förstår.

Jag önskar bara jag kunde spola tillbaka tiden.

Få saker ogjorda, kanske till och med mitt liv.

Ni hade haft det bättre utan mig.

Jag är en börda, en sådan börda.

Jag är ledsen, jag vet att det inte räcker med ett förlåt.

Så jag säger inget, jag hoppas att ni förstår.

Precis som jag förstår.

Jag förstörde alla minnen, vår tid ihop, vårt liv ihop.
Nu är inget sig likt, inte för någon av oss.

Jag hör inte hemma här.

Du sa det så rätt.