.... omfamna mig någon.

Snart
alldeles snart är hösten här.

Höstkänslorna borde fylla mig... Men just nu fyller ingenting mig.
Det är så jävla mycket att det blir ingenting.

Jag vill tillbaka till tryggheten. Bort från den eviga rädslan, mörkret kommer och sveper om mig och jag blir får en panikartad rädsla i hela kroppen.
Jag vill välkommna mörkret jag längtar att det sveper om mig och jag faller ner i dets trygga famn.

Jag vet inte vad jag vill om jag vill tillbaka till älvgården, vill stanna här och fortsätta kämpa på egen hand ( vilket jag inte kommer att klara av så länge till), eller om jag vill använda plan B vilket var att flytta till Martsta gård.

Alla bara ljuger hela tiden så det känns som jag bara vill stöta bort allt och alla både sanningen och lögnen.
Dom sa att dom ville mitt bästa, att dom lyssnade på mig och skulle göra det här på mitt sätt den här gången, att det skulle gå långsamt.
Men vad händer: jag ger dom en detaljerad plan om vad som är bäst för mig, jag ber dom att lyssna. Men ändå så slängs jag ut. Ändå så blir mitt liv på DERAS sätt...igen.

Rädsla, ilska, ledsamhet, dissociation...