Dom här väggarna rasar, och jag undrar vad som händer.

Jag sköljs över av alla minnen.
All saknad, all rädsla.
Kaoset. Helvetes-åren.
Nej, verkligheten är faktiskt inte så verklig.
Och sanningen känns inte ärlig.
En del av mig blev kvar där.
Varje plats, varje händelse.
Varje person som tröck ner mig, varje person som höll mig uppe.
Varje vårdare, polis, ambulansförare och läkare.
Varje kontaktperson och soc-handläggare.
Varje rum, slutet som öppet.
Sjukhussalar och celler.
Varje tvångsåtgärd, varje svek.
En del av mig blev kvar där, vid varje möte eller kontakt med olika människor.
Vid slumpen eller kanske ödet?
Allt och alla som hade kontakt med mig,
tog en liten bit med sig, när de lämnade mig.
Eller jag blev tvungen att lämna dem och det och allt där emellan.
Nu märker jag att jag svamlar igen.
Gräver mig djupare i saker som inte verkar ha någon botten eller grund.
Ältar och ältar.
Snurrar runt runt runt.
Vimsar, famlar i mörkret.
Letar efter något som är konstant, som aldrig lämnar mig.
Som jag aldrig behöver lämna.
Vilket har vart en ganska vanlig fras i mitt liv och mina kontakter.
-Jag ska aldrig lämna dig, jag finns här.
Do you really.
Nej så naiv vill jag inte vara.
Ett bråk, en distans, en känsla som svalnar eller en känsla som blir för het.
En mur som byggs emellan, pengar som tar slut.
Resurser som dras in.
Minnen som blir för smärtsamma, goda som onda.
Något man lådsas inte finns.
Eller aldrig fanns?
Allt har en början, och allt har ett slut.
Det går inte att förneka.
Och jag fortsätter leta, jag fortsätter tveka.
Stanna hos mig, någon,något. Stanna hos mig.
Stanna förevigt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0