Den där fredags ångesten.

Efter ytterligare en stressig vecka.

Påfrestande intryck.

Ännu mer påfrestande att behöva hålla ihop, hela veckan.

Att fortsätta andas, fortsätta leva (?) Även om jag bara vill lägga mig ner och gråta i protest.

Men jag klarade av det, relativt i alla fall.

Och nu, nu kommer fredags ångesten.

Trycket mot i bröstkorgen.

Svidandet bakom ögonen.

Krampen i luftstrupen.

Tankar och känslor som måste dövas.

Men det gör så ont.

Så på fredagar, då brister jag.

Nu rullar tårarna ner för kinden, och det gör så ont.

Jag saknar, jag letar.

Och jag blir skrämd av mig själv.

Att det finns något i mig som känns så starkt, som måste ut.

Och det skrämmer mig att jag försöker släppa taget.

Det skrämmer mig att meningsfullhet är något som saknas i mig i dessa stunder.

Att döden är en så stor del av mitt liv.

Fast för vem är det inte de?

Alla ska vi en gång dö, kanske inte idag, kanske inte i morgon.

Men en dag.

Och jag undrar är det en vacker dag?

Eller en smärtsam?