Ingen tid för sjukdom.

Jag har insett en sak.
Eller snarare jag ser det klarare nu.
Jag måste ta hand om någon, något.
Jag måste hjälpa andra människor,
eller djur för att känna att mitt liv har någon mening.
Jag ger 110%, Allt och lite till.
Till dem som behöver det.
Jag gillar att ge. Ge en mening.
När någon behöver hjälp så får jag (uppfatta mig inte fel)
Men jag får någon slags känsla av kontroll,
en känsla av att jag betyder någonting,
har en mening.
Inte i den form att bli tackad och så.
Utan att se (inga ord) att jag gör skillnad, stöd, lindring.
Jag blir väldigt saklig, men kärleksfull.
Jag trivs med känslan av att jag kan hjälpa någon annan,
när jag inte kan hjälpa mig själv.
Jag är inte helt värdelös,
jag misslyckas inte.
Jag gör skillnad, och det vill jag fortsätta göra.
Då stänger jag av mina egna känslor,
för jag har inte tid att vara sjuk.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0