Jag känner mig så liten, så liten. Men det matchar inte mitt väsen,

jag är stor nu. Någon gång måste jag skärpa till mig och bli vuxen.

Nej jag är liten nu, och världen är stor och skrämmande.

Jag vill vara liten igen, så liten att det läskiga och farliga var främmande.

Jag går runt i cirklar och det gör mig alldeles tokig.

Tokig och yr, när ska allt sluta snurra runt runt runt.

Jag har mött så många människor på vägen, Jag har förlorat så många,

och mycket att jag faktiskt inte vet vart jag ska ta vägen.

Jag vill hitta en tid som var bra. En tid som var nöjd. En tid då jag var liten.

Och människor inte riktigt spelade någon roll.

Nu behöver jag ständigt ett hjälp-jag, och likt en igel suger jag mig fast.

Ohyra, elände och smuts.

Jag vill vara liten nu, då världen var min vän. Och då vänner inte var något för mig.

Jag vil vara liten nu, då jag kunde gunga i timmar och bara prata när jag vill.

När jag observerade världen med mina icke-dömande ögon.

Jag såg det fina i saker och ting, jag levde i en annan värld då.

Jag visste inte vad grymhet var, jag kände inte döden och den lekte inte med mig.

Jag var i en värld, där allt var isolerat. Känslan av att vara inlindad i bubbelplast gjorde mig så trygg.

Jag skrapade knän, jag fick grus i mina ögon.

En tiondels sekund senare hade mamma blåst på mina knän och allt var bra igen.

Hon behövde bara blåsa på det som gjorde ont och så var det över igen, det var inget som skrämde mig.

Jag kunde sitta i min egna värld, där allt var isolerat.

Det pratades och diskuterades omkring mig, men jag behövde inte höra.

Resten av världen var ett sorl och jag var i en bubbla.

Där kontakt inte var nödvändigt och kontakt var inget de andra förväntades få.

Jag var lycklig då. Jag var ett barn.

Jag blev sjuk sedan en gång, det var ondskan som förgiftade mig.