There's no justice in the world...And there never was.



Jag saknar er. Ja, jag saknar er verkligen.
Ni var så fulla av liv, livslust, en vilja.
En vilja så jätte stark.
Ni ville leva, innerst inne.
Det vet jag.
Isabelle, du ville bli hon som överlevde. Det vet jag.
Nina, du kämpade tappert.
Tappert in i det sista.
Jag såg din kamp, jag höll din hand på sjukhuset.
Kommer du ihåg det? Kommer du i håg hur det kändes?
Dina kalla händer, som en gång var så varma och fulla av liv.
Kommer du ihåg att jag satt där, vid din sida, timma ut och timma in.
Kommer du ihåg att jag torkade dina tårar, samtidigt som jag höll mina inne.
Jag saknar dig, jag saknar er båda.
Men det gjorde så ont att se er tyna bort, försvinna ifrån mig.
Sakta och smärtsamt.
Isabelle, ja jag försökte faktiskt rädda dig, men jag gjorde tydligen inte tillräckligt mycket.
Jag skulle ha kämpat hårdare, jag skulle ha hjälpt dig.
Att gå vidare med ditt liv.
Istället så både såg, hörde och kände jag.
Hur du sakta stängde av, hur du föll.
Och Nina, du kämpade mot din egna kropp.
Du kämpade mot smärtan och ångesten.
För du visste att du skulle dö, det visste vi också.
Men jag visste inte att det skulle bli så hemskt, så brutalt, så orättvist och smärtsamt.
Jag tänkte: att nu kan det väll ändå inte bli värre, när du knappt kom upp för de två trappstegen till vår dörr.
Jag hade köpt nya möbler till rummet, jag hade möblerat om.
Men du klarade inte av att gå upp för trappan.
Du skulle ta det en annan dag, då du var lite starkare, då du hade mindre ont.
Men du blev aldrig starkare, du fick inte mindre ont.
Du försvann från oss, där på sjukhuset. I annhörig rummet.
Ena dagen var du bra, sen rasade allt.
Och du han inte samla dig, du blev inte dig själv igen.
Och sedan dog du, sedan lämnade du oss.
Och jag kan inte riktigt förstå, det var väldigt omtumlande.
Och jag kan fortfarande inte förstå, jag kan inte sluta sakna, det slutar inte att göra ont.
Och det gäller er alla, alla ni som inte längre finns här.
Hålen efter er slutar inte eka med sin tystnad.
Hålen fylls liksom inte igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0