Jag har varit i ett tomrum, och det som fattats är du.

Jag har försökt förstå.

Hur ena dagen kunde vara så bra och hur du andra dagen försvann i din sjukdom.

Saker är sig inte likt.

Och det kommer aldrig bli detsamma igen.

Jag känner mig så vilsen, du kommer aldrig mer komma hem.

Jag är tom nu, du är borta.

Jag vet inte vem jag är, jag vet inte vem jag är.

Jag försöker glömma för det mesta, hur ont allt egentligen gör.

Men jag vll aldrig glömma, jag vill minnas.

Jag vill minnas dig, hur stark och modig du var.

Hur tappert du kämpade, inte hur hårt du föll.

Hur fylld av liv du var, inte hur svag och bräcklig du slutade upp.

Hur du slutade andas, hur du försvann ifrån oss.

Jag vill inte minnas hur rädd jag var, hur du grät och grät och grät.

Hur liten och svag du blev hur tappert du än kämpade.

Hur jag var mindre och svagare, och hur du blev tvungen att dö, medans jag blev tvungen att leva.

Leva ett liv utan dig, dig och dig.

Du är borta nu, och jag vill bara fly.

Det gör ondare nu och jag saknar dig, dig och dig.

Vem är jag egentligen, hur ska jag klara mig utan dig.

Hur ska jag leva med din sorg, din död och din vilja att leva.

Det känns som om jag lurat dig, som om jag tagit något som var ditt.

Du fick ditt fripass till himmlen och jag blev strandsatt i en mardröm.

En resa fylld av ångest och tårar.

Men egentligen var det bara början.

När du försvann så började det på riktigt, helvetet det vill säga.

Resan att bygga upp ett liv.

Jag älskad dig, och mitt hjärta känns kallt nu.

Två månader har gått, och jag har försökt gömma mig, rymma, fly någon annanstans.

Hur kunde du bara försvinna sådär, tyna bort tills du blev ett skal, fylld av ingenting.

Tårarna rinner sakta ner, drip drop drip drop.

Jag hatar att jag inget kunde göra.

Jag satt där vid din sida, det gjorde jag.

När du sov i soffan med en sjal kring ditt kala huvud.

När de stoppade i dig gifterna, när de droppade i ditt blod som mina tårar droppar nu.

Jag var där vid din sida när du grät och var så rädd, jag behövde vara stark och duktig, men det var jag gärna för dig.

Alltid för dig, men vad är det för mening med att vara stark nu, när döden ändå tog dig ifrån mig.

Nu önskar jag att du kunde trösta mig, precis som jag tröstade dig.

Och du jag satt där vid din sida, vid dina sista veckor och dagar.

Ja, jag satt där och tröstade dig även då jag inte ville se.

Hur döden slet dig ifrån mig.

Men när du tog ditt sista andetag, då var jag inte där.

Då kunde jag inte rädda dig.

Det kunde ingen, tro mig. Vi försökte allt, du var bortom all hjälp.

När du dog, den där onsdag morgonen, då släcktes det sista ljuset i mig.

Du är borta nu, och jag har inget att kämpa för, jag orkar inte. Låt mig vila med dig.

Men jag ska inte dö nu, jag lovade, jag ska föralltid minnas dig.

Jag saknar dig Nina, du kan inte ana hur mycket jag saknar dig.

Jag vill göra dig stolt, men jag har bara ursäkter, jag är inte stark.

Jag är inte lika stark som dig.

Du sa att jag skulle gå vidare, ta ansvar och rida åt dig.

Fast när jag ser in i hästens ögon, då ser jag ett sånt djup och det känns som jag drunknar.

Jag kan inte leva utan dig.

Jag kan inte leva utan dig, jag försöker.

Men det är inte lätt, du kämpade tappert men jag är inget jämfört med dig.

En dimma, en fegis, så svag, jag är liten så jätte jätte liten.

Jämfört med den kraft man såg i dig.

Du var livet, du var vinden, du var modig och jag såg upp till dig.

Nu ser jag upp mot stjärnorna, precis som jag såg upp till dig.

Vi brukade peka upp mot himlen, och där sa du att jag kunde hitta dig.

Och jag letar och letar och letar, men jag tror aldrig att jag kommer hitta så rätt som när jag var med dig.

Du var en kompass och du var den som höll i kartan.

Jag är fast i en labyrint och jag kan inte hitta ut.

Det känns som om jag är inget utan dig.

Ett skal i en dimma. Precis så som du var, när dden kom och hämtade dig.