En miljon ganska banala saker, och nu håller jag på att brista.

Jävla idioter, jävla äckliga värld, äckliga människor.

Idiotiska mellanstadie/högstadieskola som höll mig tillbaka, slet mig i bitar.

Jävla idiotiska Klass-"kamrater". När duger man? Iprincip ALDRIG!

Och sen att de ens har mage att höra av sig efter så många år,

och vad vill de; ja troligtvis visa hur jävla lyckade och snygga och perfekta de tycker de är.

Skryta om sina studentskivor och hattar och klänningar och fan ta alla de där idiotiska grejerna!

Rannsaka en, studera en från topp till tå, vältra sig och gotta sig i min olycka, och bitterhet.

Jag låg först i klassen, ja jag var fan smartast av dem alla.

Men se vad jag är nu, en äcklig parasit som åker in och ut på behandlingshem och psykavdelningar.

Som blir ned brottad av polisen och behandlad värre än en jävla dörrmatta.

Vilken besvikelse, ja oj vad jag har förstört mitt liv, det är säkert droger, ja eller rakbladen ser ju ut att vara den enda vän hon har, eller har hon blivit tokig och typ farlig? Smittar hon?

Ja jag kan nästan se era hånleenden framför mig, om jag klivit innanför dörren.

Bli utstirrad som ett djur på zoo.

Ja sådana här saker ligger i bakhuvudet.

Och i torsdags då, ja då fick jag ett totalt sammanbrott.

Jag stod i köket och skrattade åt något dåligt skämt, mamma öppnar ett brev: -Åh, nu har de gravsatt Nina.

Nej! NEJ! NEJ DET HAR DE INTE! De får inte, nej aldrig.

Och så var en fullfjädrad panikångestattack igång och jag kollapsade på golvet i mitt rum och grät hysteriskt i en timme eller två. Någonstans där i mitten så blev jag blind och började dissociera.

Försvann till en annan plats, en hemsk plats.

Försvann i en annan tanke, en hemsk tanke.

Och jag grät, och jag skrek. Och tillslut, en näve lugnande senare, så reste jag mig på vingliga ben efter att ha hyperventilerat alldeles för länge och kollade mig i spegeln, det såg ut som om någon misshandlat mig, alldeles svullen och röd blå i ansiktet.

Fan hon är verkligen död.

Ja det är ytterligare en sådan där sak som ligger i bakhuvudet och framhuvudet för den delen med.

Och behöver jag ens nämna att det är påsk, behöver jag ens nämna att det snart är 29 månader sedan hon dog.

Isabelle det vill säga, min älskade lilla ängel. Behöver jag ens nämna att hon älskade påsken? (Glad påsk, eller kanske int...)

Behöver jag ens nämna att jag var vid graven idag och att det högg och gjorde ont i hjärtat.

Behöver jag ens nämna att soc strular som vanligt, och Lss med för den delen.

Att den nya DBT-behandlingen känns jätte läskig, och att jag är rädd.

Vilsen.

Ja, jag har mycket bak i huvudet och lite överallt faktiskt, då jag lever ett liv vars infrastruktur byggs upp utav typ lappar. Är en komihåg lapp borta, ja då bryts hela kedjan, den såkallade kontrollen. Glöms en lapp bort, ja då går jag och grubblar på det i åtminstonde en vecka.

K (min sjuksyrra) fick stoppa mig då jag ville börja planera julen och nyår för två veckor sedan.

Men det är väldigt labilt just nu. Och ja, jag har för mycket i bakhuvudet så jag hinner inte "njuta" av stunden.

Den stunden som kanske är ok eller tilloch med bra.

Och då blir en sur gubbe i affären för mycket.

Och då blir en för sen taxi för mycket.

Och bryts min lapp strukturerade budget som är skapad efter ett kontoutdrag från ungefär lunchtid idag tack vare att fucking jävla bajsröv IKEA drar pengarna från kontot typ någon dag efter att jag handlade där.

Ja då är min budget spräckt, då fungerar inte den uppstrukturerade inköpslappen jag gjort inför mitt besök på ICA. Då medges inte köpet, och då får jag A-S-P-E-R-G-E-R--E-R-R-O-R!  Och min infrastruktur rasar lite, eller mycket. Och jag står och skriker på parkeringen på ICA.

Jag kastar plånboken i soptunnan.

Och jag har ingen aning om vad jag håller på med längre.

Det räcker med att middagen blir sen, eller konstig.

Det räcker med att någon flyttat min väska.

Och ja det räcker faktiskt att ikea drog pengarna för sent,

eller att de slutat tillverka mitt snus.

För att de där stora grejerna ska ta över, komma tillbaka, störa och ställa till med besvär.

Det är en vilsenhet på något sätt, en brist på kontroll.

Det går inte att beskriva men när jag får asperger på världen, ja då får världen reda på det.

Nu får det varanog säger jag, eller skriker från parkeringen, eller kön i matvarubutiken.

Då får jag nog, och då blir jag alldeles inrutad i mig själv.

Och jag förvandlas till mitt ytterst bittra, upprörda och förvirrade jag.

Elak och grinig.

Och det är i princip omöjligt att kontrollera mitt humör/temperament och mina känslor i sådanna lägen.

Jag blir en gremlin som någon matat efter midnatt, ungefär sådär.

Ja.

Åt helvete med...?

Mig?

Dig?

Världen?

Oförutsägbarhet, mönster brytning, sociala situationer, vett och etikett.

Ja, nästan rätt.