När det handlar om barn har vi rätt att ta nåns' parti.



13 år.
Alldeles för få år.
Ätstörningskliniker.
Psykiatriska slutenvårdsavdelningar.
LPT:n och LVU.
Bältesläggningar och tvångsmedicineringar.
Poliseskorter, hit och dit.
Paragraf 12 hem.
Isoleringsceller.
Advokater och förhör.
Behandlingshem.
Mediciner i mängder.
Mer Vanvårdad än hjälpt av vården.
Tjänstefel.
Så mycket rädsla.
Så mycket våld.
Så mycket mycket mer
än vad jag känner mig bekväm med att tala om.
Men summan av det hela.
Är att kände mig straffad.
Att jag hade gjort fel.
Att jag gjorde allt fel.
Att jag lade andras misstag på mitt samvete.
Att jag fick skulden för andras agerande.
Jag kunde inte prata,
Jag sa bokstavligen inte ett enda ord.
Men jag hade gärna velat att någon lyssnade,
att någon tog sig ansvar och tid.
Att jag blev behandlad som en medmänniska.
Ja, jag må ha varit stum...
Men jag var inte döv.
Jag var inte korkad.
Jag var missförstådd.
Jag var rädd.
Och jag var alldeles alldeles för ung.
Missförstå mig inte nu,
detta är inget liv för någon.
Detta är inte rätt.
Oavsett ålder.
Men jag önskar, att dom hade tagit det mer varligt,
med ett barn.
Nej, man är inte vuxen när man är blott 13 år.
Man ska i alla fall inte behöva vara det.
Snälla ta det lite varligt.
Jag var ju bara ett barn.
En dag var världen vit, och andra dagen var den svart.
Vissa barn hamnar i kläm av systemet.
Eller snarare brist på det.
Vissa barn får ta straffet,
för något som var utanför deras makt.
Jag önskar att någon hade lyssnat,
bara för att man är stum,
så betyder det inte att man inte kan meddela något.






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0