Jag vill skratta jag vill le...men jag vill vara ärlig när jag gör det.
Ibland känns allt för tungt, ibland ibland det känns som ibland nu.
Aldrig aldrig utan er.
I morgon är det din dag igen.
Dagen då du försvann.
Dagen då allt levande i mig på ett sätt dog.
Jag saknar dig än, jag undrar om du kan höra mig.
Jag undrar om du kan se mig, höra mina tankar i från skyn.
Men jag vet att du är borta, även om jag lådsas annat ibland.
Du är död nu, jag vet det.
Jag önskar att jag inte visste ibland.
Det är smärtsamt och jag frågr mig själv gång på gång.
Varför tog de dig, du som ville leva.
Vi närmade oss kaos-artat din undergång.
Du är inte den första jag förlorat, och troligtvis inte den sista.
Men det spelar ingen roll, för det gör så satans jävla ont att förlora något vart enda gång.
Jag ältar och grubblar.
Inte blir jag klokare, inte känns det nå bättre.
Det blir rörigare, i tankar känslor min hjärna.
Jag saknar dig, det vet du, det om något talade jag om.
Jag viskade i ditt öra; du är värdefull och jag älskar dig, glöm aldrig bort det, aldrig aldrig.
Glöm allt jag sagt jag förstår ej, kommer troligtvis aldrig det göra.
Glöm allt jag sagt jag förstår ej, kommer troligtvis aldrig det göra.
Why?
Ego-smärta.
Tomheten när de jag aldrig skulle lämna min plötsligt inte håller min hand längre.
Rädslan när man måste välja en väg, men alla vägar leder längre in.
När man har något så fint, och inser att man aldrig kommer fyllas upp igen.
När allt har varit så kaotiskt att verkligheten är så satans smärtsam och overkligt att man inte längra vet vem man är.
När varje känsla, intryck uttryck möte vindpust andetag.
När allt känns så mycket att man bara vill skrika rätt ut.
Och när man söker efter ett råd, från sig själv, men allt bara är trasigt.
Så trasigt att det känns som om jag aldrig kommer att bli hel igen.
När man blir till ett skal.
Ett tomt skal, och jag tvekar på mig själv.
Kan någon fylla min tomhet.
Från alla de så lämnat mig, övergivit mig eller hittat något bättre på vägen.
När allt som en gång var mitt liv, mitt allt. Mig.
När jag undrar hur fan jag kom hit och vad jag gör här.
Jag har ett bottenlöst hål i mig, och det är nog bäst att dra sig undan.
Jag vill inte skymma världen med mitt mörker,jag vill inte skada någon något med all min smärta.
Att ge upp känns så lätt.
Men jag vill inte lägga min sorg i era händer,
Jag vill inte skjunka till den nivån, till den egoistiska vägen.
Nödutgången.
Du kom från solen.
Jag saknar er.
Ert gammla jag, levande.
Andandes.
Jag skickar up tankar dit drömmarna bor.
You're a little piece of blue sky now...
Jag skickar up tankar dit drömmarna bor.
You're a little piece of blue sky now...
Den här gången kan bli hård.
Ta mig här ifrån, jag orkar inte vad som helst.
Jag orkar inte mycket alls om jag ska vara ärlig.
Men nu är jag rädd, nu känner jag mig mer ensam/övergiven/vilsen än vanligt.
Nu känner jag mig extra otrygg.
Nu behöver jag någon. Hjälp. Jag rasar inombords.
Allting svider och värker, inuti.
Jag får en instinkt, jag vill fly.
Jag vill bort.
Sova mig genom denna förbaskade tid.
Den här gången kan bli hård.
Sova mig genom denna förbaskade tid.
Den här gången kan bli hård.
Home is where your heart is.
Jag längtar efter tryggheten, tryggheten jag kallade mitt hem.
Alltid vi.
Alltid kopplade av osynliga band mellan jord och himmel.
Alltid i mitt hjärta.
Och hjärtat mitt saknar.
Hjärtat vill hitta hem.
I sjukdom och hälsa.
Remember me, Special needs.
År efter år efter år...Cant you see that you're smothering me.
Bekräftelse..någon?
JAG ORKAR INTE MER, jag orkar inte detta.
Självskade impulserna är uppe på max.
Och jag är så trött, såt trött så trött så trött på detta eviga jävla kämpandet.
Ni har hört det förut och nu fick ni höra det ingen.
Måste man vara död och kall innan man får någon hjälp,
eller handlar det om vem som kan filma bäst.
Jag orkar inte, men jag måste.
Jag har kämpat vart enda dag varje timme varje minut och sekund.
Det är därför det känns så jävla frustrerande när jag ser somliga glida in på ett bananskal så att säga.
Varför fick inte jag den här hjälpen, varför fick inte jag detta föreslaget.
Jag sitter här, sönderstressad. Trött på detta kämpande.
Händerna skakar hela kroppen rycker av spasmer.
Jag känner mig så ensam.
Bortglömd och totalt missförstådd.
Det är skönt va?
Att kunna slappna av en sekund eller två.
Att kunna luta sig tillbaka och låta någon annan ta hand om problemen,
Sorgerna och bördorna.
Låta någon annan ta konsekvenserna för ens beteende.
Och när jag haft en djävulsk dag av kämpande så är det så ytterst frustrerande att se folk.
Som bara kan luta sig tillbaka, som mår så "dåligt" och låter någon annan ta hand om skit jobbet.
Gullegullande, daltande.
Är det så lätt, att bara lägga sig på golvet som en obstinat 5-åring och skrika rätt ut.
Är det så man kommer någon stans i livet.
Nej.
Man kommer ingen stans, man går runt i en fucking jävla cirkel.
Runt runt runt.
Jag har lärt mig den svåra vägen.
Och jag förminskar inte någon annans problem direkt då problem inte går att mätas.
Men att bara ge upp, sluta kämpa.
är det det som krävs för att få hjälpen.
Den där jävla hjälpen, sov sött i ert
Bekräftelse-hor-hus.
Ha det så trevligt.
Ni som sitter där och inte ens vill försöka då det är alldeles för lätt att låta andra ta hand om era problem.
Sometimes a hurt is so deep deep deep You think that you're gonna drown
Tell me what you know about night terrors...Nothing.
I am a bird now.
Allt gör ont.
Vem är jag?
Vem är jag?!
Jag förstörde något, någonstans.
Jag är bitter och jag mår så vidrigt dåligt just nu.
Ni kan inte ana hur många gånger jag bara vill peka finger åt världen, klippa alla band.
Och vara mig själv så som jag käns ämnad att vara...ensam.
Ofta undrar jag om jag kommer från en annan planet,
En utomjording som pratar ett språk som ingen kan förstå.
Jag är rädd, jag är rädd för tiden.
Jag är rädd för sorgen.
Att jag kommer sittadär om trettio år alldeles ensam i total förnekelse.
Jag är rädd för jag kan inte se någon framtid.
Och framtiden är ingenting jag vill se.
Jag klarar inte av att anpassa mig, finna nya sätt att se.
Jag har kämpat i så många år att jag börjar undra, åt vilket håll kämpar jag egentligen?
Mot framtiden, eller bryter jag bara ner mig själv.
Jag klarar inte av för mycket ansvar, eller är jag bara feg.
Jag kan inte lämna huset utan att någon håller min hand, men vad ska jag göra när det inte finns någons hand att hålla mer.
Vardagen är kaotisk, för en existerar inte i min värld.
Men jag ger upp nu jag slutar.
Jag anropar jorden men ingen svarar mer.
Fäller jag krokben för mig själv, eller är det detta jag var menad att bli.
Det går inte, Säg ifrån nu! (Jag orkar inte mer)
Jag är rädd för minnena, hände verkligen allt detta mig.
Jag var ju ett "underbarn", nu är jag endast underlig.
Hypokondri.
Så jävla mycket för den lättnaden. Pfft!
Jag blir knäpp(are)! Vartenda tugga fastnar i matstrupen och jag blir knäpp av adrenalin påslagen jag automatiskt får då det känns som om jag håller på att kvävas.
Det är rent fysiskt utmattande att få i mig någonting så nu blir jag hypokondrisk...jag har säkert fått cancer eller någonting och kommer att dö en långsam smärtsam död eller någon annan otrevlig sjukdom.
Sänker jag medicin doserna så mår jag sämre psykiskt och det tänker jag inte stå ut med då det är tillräckligt illa som det redan är. Och nu? Jag vette fasiken.
Jag kan väl bli sondmatade eller någonting (ja jag överdriver då detta är väldigt frustrerande).
Lättnad.
Jag har gått runt med hiskeliga medicin biverkningar nu ett tag (igen) pga neuroleptika.
Har dock inte velat kompromissa på mitt psykiska mående "bara" för att jag har fysiska besvär.
Jag har parkinsonnism och det blev bara värre och värre så den senaste tiden har jag skakat som bara den i händerna men allra mest frustrerande så har jag inte kunnat svälja.
Svälj förmågan blev bra värre och värre och den senaste tiden har vartenda tugga jag tagit fastnat i matstrupen eller luftstrupen.
Så jag har knappt kunnat äta eller dricka.
Då detta inte är något nytt fenomen för mig så var jag inte alldeles för orolig dock fysiskt utmattad.
Nu har jag fått pargitan inskrivet igen och det tog ca två h och så var de västa biverkningarna över.
Så nu ska jag dricka vätska i mängder och få i mig näring då det varit i princip fysiskt omöjligt ett tag.
Yay to me.
Now we're back to the beginning.
Är jag en utomjording?
Vardagen är ur sina gängor, helt och hållet.
Nu sitter jag med denna djävulska ångest.
Nu sitter jag med denna djävulska ångest.
Hon är orolig och bekymrad, det gör mig rädd.
För hon är den starka av oss, det är hon som aldrig är rädd,
Hon som vet hur saker ska lösas, hon som har lagen på sin sida.
Jag vet inte vad som kommer hända med mig.
Jag har haft en plats på vartenda dagbehandling i stockholm.
Jag har var på HVB-hem och det vill jag inte, det vill jag inte mer.
Det enda fungerande i min vardag är min kontakt med öppenvården och avdelningen.
Flyttas jag till ett HVB-hem så blir jag av med det.
Och vad säger hon finns kvar, lss-boende, gruppboende,
Vlket skulle innebära att jag återigen blir tvungen att splittras ifrån min familj, mina föräldrar, hundarna.
Jag är rädd nu, för det känns som om allt hänger på mig nu.
Om jag ska vara ärlig så är jag inte van att göra dessa beslut.
De brukar bli tagna åt mig.
LVU, LPT, tvångsvårdad hit och inlåst dit, kastad landet runt.
Det kanske inte finns någon lösning, det ser inte lovande ut.
Och denna ångest sliter mig i stycken.
"Vi tar det senare" "Det behöver vi inte tänka på nu, vi tar det då"
Och nu är det DÅ. Och jag har inte en enda jävla aning om vad som ska hända och hur saker ska lösa sig.
Nu är det "Då" och jag har ingen jävla aning.
Jag kan inte lösa världens alla problem, inte ens mina egna.
Och det gör ont nu, jag är rädd och känner mig lika utelämnad ensam och förvirrad som när jag var 13-14 år gammal och min rätt var helt borttagen från mig.
Hade jag haft svaret på detta så hade jag inte suttit här nu, men det gör jag och jag har ingen jäkla aning.
Ingen alls.
Jag är rädd.
Pratar jag ett helt annat språk, förstår de inte.
Är jag en utomjording?
I'm going back to the start.
Jag saknar er så.
Kom tillbaka, snälla.
Det här är för tungt att bära.
Jag är vilsen.
Jag vill ha er nära.
I'm sorry i let them hurt you.
You're a little piece of blue sky now.
Vilsen i något som är större än mig.
Ta mig hem ta mig hem ta mig hem.
Jag står inte ut med detta något mer.
Fan ta världen, jag avviker.
Saknad.
Nu är det denna dagen, den dagen då du försvann.
Den dagen för ett halvt år sedan, ett halvt år och jag kan inte förstå hur jorden fortsätter snurra utan dig.
Utan dig, Aldrig utan dig.
