JAG ORKAR INTE MER, jag orkar inte detta.

Självskade impulserna är uppe på max.

Och jag är så trött, såt trött så trött så trött på detta eviga jävla kämpandet.

Ni har hört det förut och nu fick ni höra det ingen.

Måste man vara död och kall innan man får någon hjälp,

eller handlar det om vem som kan filma bäst.

Jag orkar inte, men jag måste.

Jag har kämpat vart enda dag varje timme varje minut och sekund.

Det är därför det känns så jävla frustrerande när jag ser somliga glida in på ett bananskal så att säga.

Varför fick inte jag den här hjälpen, varför fick inte jag detta föreslaget.

Jag sitter här, sönderstressad. Trött på detta kämpande.

Händerna skakar hela kroppen rycker av spasmer.

Jag känner mig så ensam.

Bortglömd och totalt missförstådd.

Det är skönt va?

Att kunna slappna av en sekund eller två.

Att kunna luta sig tillbaka och låta någon annan ta hand om problemen,

Sorgerna och bördorna.

Låta någon annan ta konsekvenserna för ens beteende.

Och när jag haft en djävulsk dag av kämpande så är det så ytterst frustrerande att se folk.

Som bara kan luta sig tillbaka, som mår så "dåligt" och låter någon annan ta hand om skit jobbet.

Gullegullande, daltande.

Är det så lätt, att bara lägga sig på golvet som en obstinat 5-åring och skrika rätt ut.

Är det så man kommer någon stans i livet.

Nej.

Man kommer ingen stans, man går runt i en fucking jävla cirkel.

Runt runt runt.

Jag har lärt mig den svåra vägen. 

Och jag förminskar inte någon annans problem direkt då problem inte går att mätas.

Men att bara ge upp, sluta kämpa.

är det det som krävs för att få hjälpen.

Den där jävla hjälpen, sov sött i ert

Bekräftelse-hor-hus.

Ha det så trevligt.

Ni som sitter där och inte ens vill försöka då det är alldeles för lätt att låta andra ta hand om era problem.