Det är alltid något som saknas.

Värme kärlek, att känna mig hemma.

Vara "vanlig". 

Alltså jag klarar mig, eller nej det gör jag inte.

Fast bara tanken av att söka mig utåt, till någon något normalt,

får mig att inse hur anorlunda jag egentligen är.

Jag vill bara känna att jag hör hemma någonstans, att må bra.

Vara fri och alla sådana grejer.

Men jag inser i sådana här stunder att jag har inte en chans i stora världen,

jag skulle bli äten till frukost.

Den där känslan, av att något inte är rätt.

Något är fel, så väldigt väldigt fel..

Jag måste ändra något, något stort något viktigt.

Men vad "viktigt" är har jag inte en blekaste aning om vad det är.

Same old, same old.

Åren går och allt blir bara större och större, 

bitarna blir svåra att pussla ihop.

Krigssåren bli svårare att läka.

Vad ska jag göra av mitt liv.

Ska jag göra det förbjudna,

Får jag ens tänka i de banorna.

Ska det bara ta slut,

ska jag skicka vidare min sorg.

Eller ska jag bara fly, bort.

Långt långt bort.

I luft som går att andas och gator som går att gå på.

Eller ska jag lägga mig ner att ge upp.

Bara skita i skiten och låta andra lösa det åt mig (som vissa andra).

Är det rättvist?

Jag är så arg, men det är väl inte deras fel.

Eller?

Jag vill bara känna mig hel.

Hel, trygg och ren.

Som en viktig del i pusslet.

Allt är så falskt och krystat.

Kliniskt och meningslöst.

Ja må vara sjuk men jag är inte dum i huvudet (Eller?).

Jag förstår.

Jag förstår att ni inte förstår.

Och det är gulligt att ni försöker.

Men jag betyder inte ett skit för dig.

Vem är jag, vart bor jag.

Vad är min favoritfärg och vad heter jag i mellannamn?
Lögner blir kastade mot mig,

ja hon vet kanske inte mer än så.

Du vet, det är något med nerverna.

Det är något med nerverna, ja det är vad de brukade säga.

Så jag får väl ljuga och leva min 

lögn.

Fast du vet ju att jag är så dålig på att ljuga.

Nej nu ska jag lägga ned med denna meningslösa mun diaré monologen.

För jag vet ju som vanligt att jag bara pratar med mig själv.