Stereon på högsta ljud.

Allt för att döva något, samma lättnad.

Ett skrik, en röst.

Jag håller på att ramla i bitar men det är något som håller mig ihop.

Det har hänt mycket senaste tiden, men här står jag still.

Det verkar på soc som om det blir HVB-hem igen.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Om jag ska vara ärlig så har jag aldrig tidigare haft et val.

LPT, LVU.

Liten och svag.

Nu dövar jag bruset i hjärnan, bara för ett litet tag.