21/1 2012

Nu är slutet nära.
Du tynar snabbt bort ifrån oss nu.
När jag satt där idag, bredvid din säng på sjukhuset.
Så var jag så rädd.
Så jätte rädd.
Jag kollade på din bröstkorg, och mellan varje andetag så frös jag till is.
Skulle du ta ett till andetag, eller skulle detta vara ditt sista.
Du öppnade ögonen ibland.
Kollade på oss, mumlade några osammanhängande ord ibland, och somnade mitt i meningarna.
Men du såg så lugn ut.
Jag tror inte du hade så ont idag,
de har satt in en morfinpump till dig.
Du log, du grät.
Och vi alla grät inombords.
Så rädda för att göra det svårare för dig.
Och för att vi vet att vi kommer förlora dig.
De på sjukhuset och vi försöker göra allt för att det ska gå så smärtfritt till som möjligt, för att du tryggt ska kunna ta ditt sista andetag.
Men det är så svårt, så svårt att sitta på sidan om.
Så maktlösa.
Du har vart sjuk länge nu, och jag kan inte räkna hur många gånger jag tänkt att "Nu kan det väl inte bli värre" Men alltid blir det värre.
Nu vet jag att det inte kan bli bättre, Det blir bara svårare och svårare.
Jobbigare och jobbigare.
Det kan inte bli bättre.
Det finns inget hopp längre.
Inte ens ett mirakel kan rädda dig nu.
Jag har redan valt vad för kläder jag ska bära på din begravning.
Jag vill att du ska ha en "riktig" grav. Med gravsten och blommor.
Men jag tror att du vill bli spridd med vinden.
Med hästarna och din pappa.
Det gör mig så frustrerad.
För jag vill veta vart jag kan hitta dig.
Jag vill inte tala med vinden.
Jag är så rädd nu.
Jag vill inte förlora dig.
Inte nu.
Inte någonsin.
Men ingen eller inget varar för evigt.
Döden är ett faktum.
Men jag vill inte att ytterligare en person jag älskar ska tas i från mig...alldeles för ung.
Men jag lovar dig, jag ska skicka upp tankar till dig.
Jag kan lådsas tro på en himmel.
Så jag kan veta vart du är även när du har dött.
så du inte blir slukad av vinden.
Jag älskar dig.
Hej då, vi kanske möts i en dröm

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0