Jag pratade med K (min sjuksyrra) i början av året och sa: Nu får vi väl hoppas att det här blir det första året på väldigt länge som jag inte ligger inlagd på sjukhus.

Yeah right!

3 inläggningar hittils.

Jag har haft ångesten och humörsvängningarna från helvetet.

Käkat max dosen på alla mina vid behovs mediciner + lite till.

Och gått runt i dagar och känt mig antingen jätte tom.

Och andra dagar så har jag insett att den där tomheten egentligen är en överfylldhet av känslor och tankar.

Allt bara susar förbi i huvudet och kroppen helt hejdlöst och efter några dagar av tomhet och sökandet efter något som känns eller något som är konstant så bara brakar jag ihop och gråter och gråter och gråter.

Vrider mig i smärtor och vill bara skrika och vråla.

Så ja: Jag är ungefär som en tickande bomb.

Och just nu vill jag bara lägga mig i sängen och sova i hundra år, lite som törnrosa.

Hon måste ha haft ett väldigt soft liv, till skillnad från vissa andra.