Den där hemska ihåliga ensamheten.

Allt gör väldigt ont just nu, och jag käner mig så ensam.

Ensam i min situation, bitter på livet.

Less på att se folk gå vidare och lämna mig kvar.

Kvar i detta elände.

Jag önskar att jag kunde göra saker ogjorda.

Hur allt kunde gå så jävla fel.

Och nu sitter jag här bitter som satan, förvirrad till 100 och ensamast i hela världen ungefär.

Jag börjar till och med tvivla på om någon skulle sakna mig om jag dog,

så ensam känner jag mig.

Jag önskar att jag under alla dessa sömnlösa nätter när jag ligger och vrider mig i kramper och ledsamhet; att jag bara kunde ta upp telefonen och ringa någon.

Att jag skulle kunna gå ut på stan.

Gå i skolan.

Ta min student i vår.

alla de där banala saker som är så självklara och vardagliga för de flesta att de inte ens lägger en extra tanke på vad de gör.

Jag känner mig lite som ett UFO.

Att jag skulle sätta mig på en buss och åka en station skulle vara jämförbart med att "vanligt" folk skulle bestiga mount everest ungefär.

Och det får mig bara att känna mig ännu mer ensam.