2/2-2012 Hur fan känns det egentligen?

Panikångest attack.
Nej detta vet jag inte om det är rätt att psykiatrisera.
Jag sörjer, jag är ledsen.
Jag har förlorat en stor och viktig del av mitt liv (igen).
Och jag är ledsen.
Jag höjer ljudet på stereon för att dränka ljudet av gråten.
I denna sekund känns rakbladen så nära, men jag ska klara det här.
Eller hur? Visst ska jag det? Det var väl det som var sagt.
Jag har känt mig så tom idag, och blivit så arg på mig själv för att jag inte känner något!
Varför känner jag inget? "Jag borde ju känna något, jag borde gråta."
Den där rädslan att inte gråta när man borde.
Som Innan Isabelles minnesstund. Jag var så tom och tänkte att nu ska jag åka dit, till ett rum där alla är samlade kring sorgen och så kommer jag sitta där och vara alldeles likgiltig eller ännu värre lé.
Men nog fan kom gråten då.
Och nog fan kom gråten ikväll.
Men dessa tårar är så tunga att bära, dom kväver mig. Eller dränker dom mig?
Vi alla som kände min faster på ett eller annat sätt är ledsna nu.
Men varför känner jag mig så ensam då?
Varför lämnar alla mig, varför låser jag in mig på rummet och gråter när ingen ser.
Och jag börjar sakna, allt och alla jag någonsin saknat.
Jag börjar sakna mig själv igen.
För med saknad kommer saknad.
Och med ångest kommer ensamhet.
Nu ska jag peta i mig en stesolid och ta ett fotbad+cigg.
(Nu skulle jag vilja dränka mina sorger i alkohol och blod, men jag vet så mycket bättre...jag hoppas bara att jag Orkar så mycket bättre)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0