Tusen tankar som brottas i mitt huvud.

Filosofera, fundera, krackelera...ungefär.

Jag petar i mig lite mer neuroleptika, så jag förhoppningsvis börjar dräggla istället för att älta.

De försöker att återgå till det normala, men det kan inte jag.

Jag kan inte lådsas som om hon aldrig existerade.

Som om hon aldrig betydde någonting.

Hon var viktig, jätte viktig, livsviktig.

Allt känns väldigt surrealistiskt.

Jag har mer ont än vad jag är ledsen just nu.

Fast i det där onda så ingår väl ledsamhet antar jag.

Fan i helvetet vilken smärta.

Jag försöker samla mig, försöker stänga ute känslorna.

Och sedan så brakar jag ihop totalt, och så går det runt i ytterligare en sån där ond cirkel.

Dom där jävla cirklarna alltså, det finns inge slut på dem.

Nej, jag är trött på det mesta och allt känns i princip meningslöst

Nej jag blir rädd när jag tittar tillbaka på de senaste åren.

Alla platser jag varit på frivilligt som tvångsvårdad.

Alla människor jag mött och inte minst alla livskamrater jag förlorat.

Pekka perkele blä och usch.

Nej nu får det vara nog.

Jag kan inte gråta idag.

Så jag tänker inte utmana ödet.