Du var så trött, så förvirrad.

Vad brukar man säga?

"Lyset är tänt men det är ingen hemma"

Jag pratade med doktorn, jag undrade varför de inte satt blodtrycks/puls/andnings mätare på dig.

Svaret var: Ibland är det bästa inte att hjälpa någon överleva, utan när man är så här sjuk så är döden oftast skonsammare.

Det vet jag. Det vet jag mycket väl.

Men jag vill inte att du ska dö ensam.

Jag vill vara där vid din sida, jag vill inte att du ska vara ensam och rädd.

Att ditt sista andetag ska vara fyllt av ångest och rädsla.

När Jag var där idag så kännde du knappt igen mig, men du log och det är jag tacksam för.

Du ville upp och gå, sitta i matsalen och slita utt alla sladdar och dropp.

Du var så förvirrad.

Jag drog upp staketet på sängen, klappade dig på din kallsvettiga panna och sa: Det är lungt, allt är lungt, sov nu.

Och du slöt ögonen och somnade igen.

Senare på kvällen så bar dom in dig i en special rullstol, med nackstöd och sådant.

Du fick sitta i matsalen och jag öppnade balkongdörren så du kunde känna den kalla vinter vinden.

Jag gav dig en näve med snö och du kastade den glatt mot mig. Det kändes nästan som om DU var där igen.

Men sen så rördes allt ihop sig.

Du trodde att dina arbetskollegor hade flygit till dig från sydney, men jag blev tvungen att förklara för dig precis som man förklarar för små barn att; nej, dom åkte bil hit, från jobbet, du jobbade där med dom och dom tog bilen hit till dig.

Sedan somnade du åter igen i något slags morfinbrus.

Men det var en fin dag, Det mesta du sa var i stil med "goddag yxsskaft" men du jag älskar dig ändå.

-Ja, man får vara lite förvirrad ibland som du sa.

Och du det har du helt rätt i.

Nu är jag helt slut, och ska lägga mig för att sedan troligtvis ligga och vrida mig i sängen ett par timmar.