Lyckat att gå upp 13 kilo de två nästföljande månaderna.

Att inte hålla sig vid den vikten jag hade haft ett bra tag innan jag började svälta mig ordentligt igen.

Bli inte bara fet, utan fetare än fetast.

Jag skulle aldrig ha svält mig från första början, herregud jag hade ju vart smal och underviktig i hela mitt då ca 13 år långa liv. Till och med så smal att folk reagerade på det. Sen blev jag uppenbarligen ett benrangel men det kommer jag inte ihåg. Jag minns siffran på vågen och jag minns att jag såg ut som en medel fet sjöko när jag såg mig själv i spegeln.

Sen att komma till mando var ju en levande katastrof.

Jag minns att de sa att min målvikt var 52 kilo, allt jag kunde tänka var att fan det var ju halvvägs till hundra.

jag blev "frisk" i min kropps form men de anorektiska tankarna var kvar, och de var starka. Jag fick inte träffa en enda psykolog under de många månaderna jag var där.

Så tillslut var jag en sjuk människa i en frisk kropp.

Och så gick det från den ena ätstörningen till den andra.

Började käka mängder med neuroleptika.

Och jag mer än fördubblade min kroppsvikt på 1-1½ år.

Mitt förhållande till mat är...självdestruktivt.

And i hate it, and i hate the haters and i hate my body my mind my soul my fucking everything.

i hate me i hate being lonely and missunderstood i hate that you are perfect that you stole my perfection.

i wanna have control.