Tar en cigg, en morgon cigg.

Sätter mig i taxin och kollar ständigt över axeln för att se om det är någon som förföljer mig. Om jag är skuggad.

Och det är jag det känner jag.

Jag nyper mig själv i armen för att inte sjunka in i skräckens värld.

Det här håller inte.

Jag ringer min sjuksköterska och åker mot mottagningen.

Jag har haft en ganska stabil period även om jag vart väldigt labil samtidigt.

Så hon har inte sett den här sidan av mig förut.

Den paranoida, vanföreställda på näppen till dissociativa sidan.

Hon tar upp telefonen, ringer en kollega.

Han sätter sig på en stol framför mig och hon ber honom att ta hand om mig medans hon går och hämtar min läkare.

Han knäpper med fingrarna för att få mig att reagera, allt han vet om mig är att jag lider av paranoia för tilfället och är på väg att börja dissociera totalt.

Försvinna alldeles för långt bort.

Läkaren blir så bekymrad så han ringer 51:an (avd på st.Göran) på en gång. Det är fullt.

Så han remiterar mig till länsakuten.

Nej nej nej, inte dit. De enda gångerna jag kommit dit så är det genom den såkallade VIP entreen (polisentren det vill säga) Insläpad med handfängelse och fast spännd. Dom förstår inte, det är ju verkligen någon som är efter mig.

Spruta efter spruta efter spruta.

Haldol, Cisordinol, Stesolid.

Fast spänd, med byxorna nerdragna samtidigt då jag ligger där helt fast.

Det är vad länsakuten gjort med mig varje gång.

Men hon pratade lugnt med mig nu, sa att vi skulle klara detta tillsammans. Frivilligt.

Inget tvång, För polisdramatik vill varken hon eller jag.

Vi kommer till akuten och det är helt öde.

Hon räcker fram dem mitt leg och frikort.

Läkarn kommer inom några minuter och sätter mig i ett rum med K (sjuksyrran).

Han pratar med mig men jag hör inte jag ser inte jag vet inte.

Du ska stanna här nu, tills på fredag.

Och jag vill ge dig en spruta för att lugna ner dig (å nej ånej förgifta mig inte)

Patricia det här blir bra säger K.

Vi vill bara hjälpa dig.

Sedan sitter jag där på en brits med ett vak.

Och väntar och väntar på att någon ska bli utskriven från 51:an så jag får komma dit.

Det irrar omkring folk överallt men tillslut kommer två välkända ansikten, fast just då var ingen välkänd.

Läkaren ger mig mera stesolid och neuroleptika. Och jag är så rädd.

Så vilsen.

Jag vet inte vad som är verkligt eller inte.

Jag går i korridoren som jag gått i så många gånger, men nu är jag vilse.

Min kp skriver en stor 3:a på min hand, det är ditt rum Patricia.

Tillslut kunde jag vila en stund.

Och tillslut kunde jag sova nästan en hel natt för första gången på flera veckor.