Som sagt det blir bara värre och värre härifrån.

Du var gul i hyn, gul i ögonvitorna.

Den där jävla cancern har pajat levern totalt.

Förstört allt, överallt.

Vi kom med lila rosor till dig, din favorit.

Åh vad du log, och sen somnade du igen mitt i leendet.

Du mådde så illa, spydde och spydde även fast du fått tre olika mediciner mot illamående.

Det var för jobbigt att se så jag höll mig mest i matsalen.

Jag "tål" inte spyor, eller snarare när andra spyr eller om jag spyr "okontrollerat så att säga"

Men när jag stoppar fingrarna i halsen så tvekar jag inte en sekund. Det är kontroll.

Så jag var faktiskt ganska rädd att vara nära dig idag, du var så olik dig själv.

Jag gav dig en Puss på pannan och sade hejdå och du log, jag älskar att se dig leé.

Jag tror inte du vet vad det är som händer just nu.

Men det är lika bra.

För det är inte trevligt på något sätt.

Det är förjävligt för att vara ärligt.

Och jag blir så arg på mig själv.

Jag älskar dig, men jag orkar inte mer.

Väntar ni på mirakel så ge upp. Släpp hoppet.

Det kan tyckas vara förbjudna tankar i svåra tider

Men i bland så hoppas jag att du dör.

Så vi kan sluta detta lidande och börja lida på riktigt i stället.