Close yet far.

Jag ville aldrig säga hej då.
För att jag visste; när jag lämnade den där kistan, din kista.
Så skulle jag aldrig få vara dig nära igen.
Du bir spridd i en minneslund, och det gör så ont när jag tänker på det.
För har man en gravsten och gravplats så blir det mer...nära helt enkelt, konkret.
Och det kan jag säga har hjälpt mig mycket sedan Isabelle försvann från oss.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0