Jag har kämpat emot klumpen av gråt och panik så den liksom fastnade i halsen kändes det som.

Jag saknar henne, min faster och i och med att jag var inskriven på sjukhuset mellan döden och begravningen så känns det som om jag hann inte riktigt förbereda mig. Jag var inte redo att säga hej då, till skillnad från de andra som bearbetat medans man fixar med dödsbo och lägenheten, begravningen, dödsannonser etc.

Jag var på sjukhuset och lådsades om att detta inte existerade.

Och mitt hjärta rusar i takt när jag tänker på de sista två veckorna av ditt för korta liv.

Cancer, en vidrig sjukdom.

Jag kommer ihåg dagen vi fick reda på din diagnos, vi höll på att packade och skulle precis åka från våran skid semester i sälen.

Sedan så kom du till sverige i slutet av augusti (2010)

Första gången jag fick träffa dig på ett par år och sist vi sågs så var du frisk.

Men inte denna gången, du låg och sov i omas soffa, med din lila sjal lindad om ditt nästan kala huvud som en turban, du var så smal och bräcklig.

Men det fungerade bra, du jobbade för fullt, vi var på ridturer.

Gick i skogen och plockade svamp, du gick på långpromenader och vi åkte ut till gålö och solade och badade.

Men sedan märkte man, sakta men säkert hur cancern tog över din kropp, och din hjärna.

Du var så ledsen, vi var så ledsna.

Du blev så trött och vid jul (2011) Så kom du knappt upp för de två trappsteg vi har till dörren.

Ditt humör svängde som bara den och jag fick se dig lida så, vi alla fick se dig lida, och vi led med dig.

De sista 1½-2 veckorna bara låg du i sängen på sjukhuset, det gick på en dag och så brakade allt ihop.

Du var så svag, så sjuk och din kropp lade snabbt ned.

Jag kommer ihåg när de satte upp dig i rullstolen, du var så förvirrad.

Du kände igen våra röster och ansikten, men jag är inte så säker på att du visste vilka vi va.

Du blev som ett barn både mentalt och fysiskt.

Och det var så skrämmande att se.

Ibland kunde jag till oc med önska att du skulle dö, så du slapp lida, så vi slapp lida.

Men det var när du dog som det riktiga lidandet började.

Jag saknar dig.

Det gör ont någonstans i mig.

Det är någon kraft som slåss inom mig.

Jag vet inte vad jag ska göra eller ta vägen.

Jag saknar dig verkligen, kom tillbaka.

Du var viktig, och det visste du.

Jag älskade dig, och det visste du.

Jag önskar att du aldrig hade behövt lämna oss.

Jag önskar att isabelle aldrig hade lämnat oss,

Och opa med.

Döden, döden tar oss alla tillslut.

Det är bara en fråga om när, var hur.