Från och med nu så kommer det inte vara nå mera "Du".
Allt vi gjorde tillsammans du och jag, det är borta nu.
Det kommer inte tillbax.

När vi var små, och du bodde i ditt gula hus vid stallet, så brukade vi gå ut på promenader. Och Ida och Rut följde med dom me (Getterna). Vi gick igenom en björka allé och letade fyrklöver.
Jag har nog aldrig hittat så många fyrklöver i mitt liv.
Det var så många att det borde ha gett både dig och mig tur i resten av våra liv.
Jag inser ju att det där med att fyrklöver skulle bringa tur är total bull shit.
För inte fan fick du någon tur.
Du blev sjuk, och nu är du död, efter långt lidande.
Och inte fan fick jag någon tur, jag blev sjuk jag med. Fast på ett annat sätt.
Jag ville dö, och vill det än i bland. Men du ville aldrig dö, du ville aldrig och du kämpade in i det sista.
Och nu är du död, fast allt du ville var att leva.
Och nu sitter jag här, jag skulle inte kalla mig livs levande men jag lever i alla fall.
Jag som så gärna ville dö.
Men jag är glad att jag inte blev mosad av den där långtradaren, och bilen med för den delen.
Jag är glad att dom där tabletterna inte förintade min kropp, eller att det där hoppet ledde till mer än en spricka i mitt ben.
Jag är glad att jag inte blödde ihjäl där på golvet.
Och jag är glad att alla andra totalt idiotiska saker jag gjort inte tog död på mig.
Men det är ett helvete, och ibland vill jag ingenting mer än att försvinna från jordens yta, även fast jag vet hur ont det gör, kanske inte för mig men för de som förhoppningsvis bryr sig om mig.
Jag har en sådan stor smärta inom mig, och den äter mig levande, sväljer mig hel.
Och just i denna sekund så har jag svårt att se vad som står på datorskärmen då bilder fladdra för mina ögon.
Om våldet och polisen, om bältessängar och tvångsvård.
Att bli skickad landet runt, och aldrig få behålla ett fäste.
Att vara hundratals mil i från de jag älskar.
Och att vara så fast, så kaotiskt.
Så liten och så rädd.
För jag har vart rädd. Jag har vart väldigt rädd, för många gånger.
För missförstådd och oförstådd.
Att jag blivit rädd för att vara rädd.
Och att människor inte går att lita på och att världen utanför mitt rum är farlig.
Det finns ingen plats där jag säkert kan gå.
Jag är ensam och för det är jag även rädd.