5/2-2012 Vad är vad, är du vad?

Vi tömde din lägenhet på nästan de sista sakerna idag.
Det känns fördjävligt.
Den 14:e är det din begravning, dagen efter din födelsedag, alla hjärtans dag.
Dödsanonnsen var i DN idag.
Och hur fan känns det egentligen?
Jag vill inte känna efter, det gör för ont.
Jag blir så arg, allt är så orättvist.
Livet är så orättvist.
Döden är så orättvis.
Det känns som om inget spelar någon roll längre.
Jag kommer aldri bli bättre än dem.
Jag kommer alltid vara sjuk.
Jag kommer aldrig mer bli mig själv igen.
Allt är förstört.
Det borde vara jag som är lycklig nu, det borde vara jag som ska ta studenten i vår.
Jag är så trött på alla jävla omogna idioter, att jag blir en omogen idiot själv.
Så små val som har förstört mitt liv helt och hållet, brutit mig sönder och samman.
Och nu orkar jag inte mer.
Jag orkar inte mer.
Verkligen inte mer.
Fan och helvete, jävla skit puckon idiot huvuden.
Jag vet inte vem jag är arg på, mig själv? Någon annan? Världen? Universum?
Det gör för ont, det gör ont ända in i benen.
Jag vill inte förlora mer.
Jag saknar att ha någon som bryr sig.
För den här ensamheten, den kommer bli min död känns det som.
Men jag förstår mig inte på människor och människor förstår sig inte på mig.
Så jag kommer aldrig att få vara en del av någonting friskt.
Och det sjuka är jag så trött på att jag bara vill stycka det i bitar och klämma ner det i ett sopnedkast. typ.
Ensamheten dödar mig, långsamt, smärtsamt och brutalt.
Dö i smärtor.
Ungefär som du gjorde.
Och jag blev tvungen att sitta vid sidan om och se dig försvinna mer och mer.
Se din kropp sakta brytas ner.
Se dig ha så ont, sån ångest.
Och tillslut så låg du där som ett litet barn i sjukhussängen.
Mata dig, ge dig dricka, hjälpa dig att klä på dig, flytta dig i sängen.
Du bara låg där, som ett skal.
Och jag var så rädd, jag var så rädd.
För varje andetag kändes som om det skulle vara ditt sista.
Det var så smärtsamt att se dig så,
du som alltid vart så full av liv och värme.
A free spirit.
Men det var inte bara du som bröts ner där i den där sjukhussängen,
jag bröts också ner.
Bit för bit.
Vi levde på ett hopp som inte fanns.
Och nu är allt så tomt.
Och nu behöver jag hjälp.
Fast jag har gett bort all min hjälp, jag gav den till dig.
Men jag behöver verkligen hjälp nu, jag behöver hjälp att orka med det här.
För jag håller på att bli galen från insidan och ut.
I'm loosing my fucking mind (again and again and again)
Linjerna blir suddigare och suddigare.
Jag vet knappt vad som är vad längre.
Vad som är jag, vad som är världen och vad som är galenskapen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0