½ år.



Du var så levande, men sedan tog det slut.

Jag vill ha dig här nu, snälla hjälp mig hitta ut.

Tappert kämpat älskade du.

Du är fri nu.

 

Jag saknar dig, det vet du väl.

Jag förstår inte hur jag ska kunna gå vidare, fortsätta leva som om inget hänt.

Som om du aldrig varit här, eller aldrig försvunnit ifrån oss.

Jag förstår inte hur man kan leva ett liv överhuvudtaget.

Ett relativt välfungerande liv.

Att sätta sig på en buss, gå ner längst en gata, gå till skolan eller jobbet.

Att inte vara beroende av andra för att fungera.

Men det fungerar ju inte och jag förtstår inte, hur kan jag förväntas gå vidare från det här.

Från dig.

Dagen har spenderats i soffan, återigen.

Att ens gå utanför dörren och röka känns som ett jätte projekt.

Vart enda andetag tar emot.

Jag saknar dig, jag saknar er.

Jag saknar att känna mig hel, trygg.

Hemma.
Jag känner mig som en enda stor besvikelse.

De hade så stora tankar, höga ambitioner.

Och vad är jag nu, ja vad är jag nu.

Jag vet inte.

Det gör ont, och jag känner mig totalt övergiven, jag vet inte vilken väg jag ska gå...

Eller snarare hur jag ska orka gå en väg överhuvudtaget.

Jag kan inte se någon framtid och jag vet inte om det skrämmer mig eller om det fyller mig med ro.

Saker rörs ihop, det vill aldrig lämna.

Bilder och tankar.

Jag saknar, jag värker.

Är så vilsen och svamlar.

Jag är trött, så trött på det här ständiga kämpandet, saknaden och sorgen hand i hand med trasiga drömmar och känslan av att inte räcka till.

Det gör så ont, det gör så ont.

Jag är en besvikelse och när jag gång på gång inser det eller får det kletat i ansiktet på mig, så gör det såklart lite extra ont.

Jag har låst mig, hamnat i ett dödläge.

Jag är fast.

Och jag fortsätter svamla, sakna och smärta.

Jag saknar dig, jag saknar dig vet du väll, jag saknar er jag har gått vilse i min egna tomhet.

 

Fan, ångesten den sliter mig itu.

Jag vill inte vara här.

På denna plats, denna tid, denna kropp och denna själ med dess minnen och krigsskador.

Jag vill inte vara det här, det här jag har blivit.

Någon annan, något annat.

En främling, ett annat liv.

Ett liv med regnmoln och knivsår.

Känslor upp i halsen, rädsla sorg hat.

Jag vill inte vara detta, denna best, bortbyting.

Jag vill vara mig själv igen.

Men jag är rädd att hon dog för länge sedan.

Jag är rädd att hon inte går att hitta eller väcka igen.

Hon är borta, spriden med vinden.

Min frihetssjäl, jag är en krigar själ.
Och jag saknar jag saknar jag saknar.

Mitt hjärta går itu.

Jag undrar funderar överanalyserar.

Some peace and quiet and i'll be fine.

Nej, om det ändå vore så lätt. 

Nu ska jag sätta mig på trappen utanför vårt hus, det är mörkt nu, svalt.

Ugglorna hoar och vinden smeker min kind.

Och om jag kollar noga i mörkret, så ser jag en spegelbild av mig själv.

Äntligen "hemma" igen.

Har varit iväg på middag i saltsjöbaden.

Ytterst irriterande.

Hundarna har varit på tok för understimulerade idag och det var ingen utav dem som ville med på promenad direkt och jag vågar bara gå kort rundor själv men whatever det jag ville komma till är:

2 understimulerade hundar=bråk, det finns inte så mycket mer att förvänta sig.

Och när hundarna ryker i hop så går jag emellan och lyfter upp ena under magen upp i luften för att blåsa av fighten så att säga och då kommer den mest idiotiska kommentar jag någonsin hört (de har inga husdjur just nu):

När vi hade hundar och de betedde sig så där illa så tog vi tag dom i nackskinnet bakom öronen och skakade till dom tills de pep och sedan gjorde de minsann inte om det igen.

Ursäkta ursäkta ursäkta mig va!?

För det första tar man greppet fel så kan det leda till både fysiska och psykiska skador och men för livet på hunden.

Och nu är det så att jag har två chihuahuor, båda är hanar ej kastrerade. Vilket betyder en och annan fight.

Och sist men inte minst så har jag två OMPLACERINGSHUNDAR. Som har blivit både psykiskt och fysiskt misshandlade av sina tidigare ägare ända sedan de var små.

Scotty som vi haft längst var ca 2 år när han kom till oss och han var helt förstörd både psykiskt och fysiskt, då hade vi även en annan omplaceringshund fast en whippet (vilken var ett vrak i början men efter åren blev tryggare i sig själv och med oss+andra) Tack vare att whippeten blivit så pass säker och cool-lugn för det mesta, så lärde sig även scotty att man inte behövde vara rädd för allt och alla, och charlie whippeten gjorde honom mycket väl.

När cherlie dog i en autoimmun sjukdom så blev scotty deppigt, efter två (?) år så orkade och hade vi möjlighet till att ta hand om en ny hund, ytterligare en chihuahua denna gången (omplacerad) och han var ca 1½ -år när han kom till oss. Han är väääldigt osäker i sig själv.

Den knasigaste hunden vi haft på många sett och vis, en underbar mycket busig och livlig hund när han är trygg.

Fast bland nya människor och under stress, rädsla så blir han ett nervvrak, han naffsar folk i hasorna, och till andra hundar gör han "bluff"-utfall. Där han försöker verka tuff fast han egentligen är livrädd.

Men men, hade jag då "tillrätta visat" mina hundar på det settet hon sa så hade jag inte bara riskerat att skada de fysiskt utan båda utav dem hade troligtvis fått men för livet. Då vi har jobbat i år ut och år in, VARJE dag med att de ska känna sig trygga och lugna, inte bara i sig själva utan med andra hundar och människor.

Babysteps, små små steg.

Visst ibland blir man uttmattad av dem då man kan tycka att de beter sig som ett par gremlins som blivit matade efter midnatt, men oavsett vad så älskar jag mina hundar och gör allt jag kan och lite till för deras välmående och trivnad.

Och inte bara att det där var ett puckat tillvägagångssätt oberoende vilken hund man haft så finns det en gyllene regel i princip att never ever lägga sig i någon annans uppfostring av dess djur.

För ingen annan känner djuret som dess ägare gör.

Visst man kan komma med konstruktiv kritik (om man vet något om saken), det går alltid att lära sig nya saker och tillvägagångssett. 

Men man uppfostrar inte andras djur (eller ungar för den delen heller). slut.

Kom tillbaka, kom hem.

Du ägde natten med din svarta charm och du van våra hjärtan med ett leende så sannt och ett hjärta så varmt.

Jag saknar dig, det förstår du väl. Jag önskar att du var här med mig nu, sittandes på en bergstopp och se folket röra sig som myror. Där ingen kan nå oss, där ondskan aldrig existerat, en alternativ himmel, en himmel med liv.

Jag älskar dig, för evigt och alltid.

Jag vill skrika rätt ut.

JAG VILL HEM!

KOM TILLBAKA!

DU FÅR INTE LÄMNA MIG SÅ HÄR, INGEN!

Men det gör ingen nytta.

Jag längtar hem, jag längtar efter min aningen dysfunktionella extra familj i vårt stora tegel komplex.

Så mycket ångest, men kärleken tog över på något sätt.

Jag ville aldrig att det skulle ta slut och jag skulle göra vd som helst för att få det tillbaka, få dem tillbaka.

Få tryggheten och kärleken.

När vi desperat försökte övervinna våra demoner.

Jag var så hel som jag någonsin kan bli då.

För saker förstördes i mig, men detta limade ihop mig och pusslade mig rätt,

bit för bit plockas jag isär och nu är jag en röra av bitar och fragment.

Jag vill hem.

Och jag vill att du kommer tillbaka nu, du Isabelle du.

Jag vill att DU komemr tillbaka.

Och jag vill att någon omfamnar mig, precis som jag blev omfamnad då.

Jag vill att någon kommer till min undersättning när ångesten håller på att slita mig i stycken och världen vill sluka mig.

Jag vill att någon finns för mig då, dygnet runt.

Jag vill får möjlighet att lära mig av mina misstag, och jag vill att någon fångar mig när jag faller.

Jag vill kunna skratta på riktigt, för jag är fast nu.

Och allt är på lådsas, inget är ärligt, allt känns falskt.

Jag är en skugga, ett skal en storm.

Och jag vill tillbaka dit, då, dem.

Jag vill finna er igen.

Jag vill finna mitt liv, mitt hem. 

Jag är utskriven från St.Göran nu, men det var inte detta jag ville tala om med detta inlägg.

Det var inte heller denna djävulska ångest jag ville ängna mitt inlägg till, eller att jag känner mig så ytterst liten ensam och rädd ut.

Utan detta inlägg tillägnar jag mitt hem.

 

Idag är det exakt tre år sedan jag satte mig i en silvrig skåpbil och såg mitt liv, mina vänner, mina beskyddare och mitt älskade trygga hem försvinna ur sikte från backspegeln på bilen.

Med tårar upp i halsen, sittandes bredvid min beskyddare mitt hjälp jag, min extra mamma och samtidigt min bäste vän.

Jag blev tvungen att lämna allt, det kalla mögliga huset med dess källar gångar...det älskade älskade huset, hemtrevligt illaluktande pappersmassefabriken, mitt rum, den lilla byhåla jag växt mig trygg i, bland det enda stället i världen som jag hittade mig fram igenom. 

Tryggheten jag blev tvungen att lämna den, lämna tryggheten och med det mitt hem.

Nu bor jag i ett nyproducerat pappkåkshus, jag vågar knappt sätta en tå utanför dörren.

Ett "lyxigt" och fint område, nära till stranden eller snarare nära till helvetet allt jävla skit som förstörde mig.

Jag förlorade inte bara mitt trygga hem uppe i skutskär utan även mitt barndoms hem, alla minnen min idyll jag saknar det. 

Känslan av trygghet av att verkligen känna att man hör hem, av att hitta och våga gå ensam en fredags kväll.

mitt hem min borg mitt liv. Jag saknar det.

Jag saknar att helt ärligt säga att: Nu ska jag hem.

Mina händer skakar som satan, jag tappar saker hela tiden och snubblar på mina egna fötter.

Nej nu ska jag gå ut med mina skakiga händer och ta en cigg och tapa en tändare...typ.

Åter från St.Göran (Psykiatrin).

Ska tillbaka på Måndag. 

Livet är drygt.

Vet inte vad jag ska skriva då alla dessa kemiska substanser fängslar mina tankar.

Eller?