My pain is real.
(Bilder från random Tumblr's)
I'd Rather be with you...
Jag saknar dig, jag saknar dig.
Jag har din filt med mig överallt, men jag önskar att jag kunde krama dig.
Jag önskar att du fick leva, but some die young.
Kom hem.
I love you i swear thats true. I can not live without you.
Och jag gråter mig till sömns.
Vad jag saknar, jag saknar och det gör ont.
Jag sörjer och jag inser att inget kommer någonsin bli sig likt igen,
Ni kommer inte tillbaka, ingen av er.
Och jag kommer aldrig bli mig själv, aldrig igen.
Sanningen är så brutalt smärtsam,
och verkligheten är är så ytterst overklig.
Ingenting är på sin plats och denna smärta,
Detta elände och misär är omöjligt att leva i.
När mörkret är på väg att falla och jag kollar ut genom mitt fönster,
mellan floderna av tårar.
Så ser jag ser ett ljus där någonstans, ett ljus jag aldrig kommer att nå eller uppskatta.
Och jag vet ju och jag säger det till mig själv om och om igen.
Jag önskar att vi kunde byta plats.
Jag skulle ha gjort vad som helst, bara ni levde.
För jag vet...Jag vet att ni ville leva.
Mer än något annat, mer än någon annan.
Och jag hatar mig själv så, för att ligga här och hata och lida utav detta så kallade liv.
För jag vet, att ni skulle uppskatta det så mycket mer än mig.
Förlåt förlåt, men om jag kunde så skulle jag byta plats med er på en halv sekund.
Förlåt, men det är så jävla smärtsamt att sakna er.
För jag saknar er det gör jag verkligen.
Och jag gråter mig själv till sömns ytterligare en natt igen.
Och jag grät mig själv till sömns efter alla dagar.
Once in my life. Like A cartoon.
Pursuit of happiness.
Änglarna flyr till dånet av galenskap.
Vi vinner ingen tid, och vi får inte vänja oss för då är allting förstört.
Det är så lätt triggat, det där som gör så ont i mig.
Det där som jag så gärna skulle ha någon att prata med,
Någon som förstod.
Vart jag än vänder mig så ser jag tusentals minnen som flyger förbi.
Dagar har gått, veckor månader, år.
Den där rotlösheten, alldeles vilsen.
Fylld av saknad och smärta.
Upptagen i en kamp.
Jag känner mig så ensam, så ensam,
och vad gör jag, jag isolerar mig.
Rymmer bort från den smärtasamma sanningen.
Och nej det finns inga ord som beskriver det här,
inget ljud, inte ens ett skrik.
Inte en flod av tårar heller.
Och det är så långt jag kommer nu,
Åter till att älta, älta tills hjärnan blir friterad.
Så liten så sårbar så vilsen så rädd - När orden tar slut finns bilderna kvar.
Rädda mig det gör för ont.
Och jag kan inte beskriva sorgen jag har i mitt hjärta.
Hur livet inte vill mig väl och ännu mindre döden.
Jag kan inte beskriva hur ont det gör, en bild en doft en vindpust ett andetag.
Och jag vet inte om det är dom goda minnena eller de väldigt onda som känns mest,
Som värker och skaver och får mig att tyna bort.
Jag vet inte vad det är som är värst.
Men mitt hjärta känns som ett svart hål, och jag är alldeles bottenlös.
Allt bär ett minne med sig, som gör så jävla ont.
Som värker i mig och får mig att känna mig så liten så liten.
Jag trodde jag hade kontroll, men jag lurar bara mig själv.
I mig är det ingen ordning och jag har tappat kontrollen.
Vem är jag, vad händer rädda mig.
Rädda mig det gör så ont.
Ja, Hur fan känns det?
Vedervärdigt.
-Tack för att du frågade. Ens brydde dig över huvudtaget.
Eller vänta, nu pratar jag med mig själv igen.
Life's so fucking hard, but at least i'm trying.
Jag känner mig bara så besviken och ledsen och arg och gud vet vad.
Hur mycket ska en människa behöva orka egentligen?
Och hur kan det vara så stor skillnad på folk och folk?
Vartenda minne gör ont och värker, jag känner mig infekterad inuti.
Jag vill glömma men ändå inte, jag vill ångra och få ogjort.
Även om det onda tagit med sig något slags gott.
Jag orkar inte längre, jag orkar inte minnas, jag orkar inte ha band som knyter mig fast.
Då kan jag inte göra någon besviken, framför allt mig själv.
Då kan jag ta mig långt långt härifrån, eller dö med ett samvete så rent så rent.
Hemska, onda tider, med fina minnen.
Hemska, onda tider, med fina minnen.
Men jag är beredd att offra det fina för att slippa det onda.
Jag svamlar, jag vet.
Fast egentligen vet jag inte ett skit, jag vet inte vad jag ska tro längre.
Fast egentligen vet jag inte ett skit, jag vet inte vad jag ska tro längre.
Jag bara känner, och nu känner jag att det inte finns en enda chans i helvetet att klara mig, bli bra bli frisk bli någon jag känner igen.
Vart enda minne gör så ont ont ont och ingen förstår längre, ingen, inte ens jag.
Alla mina hjälp-jag har lämnat mig, gått vidare.
Jag önskar att fem ord kunde beskriva detta för någon, detta som händer inom mig.
Fem ord, istället för tusen.
[Jag orkar inte, lämna mig nu om det inte redan är gjort, det går bara utför härifrån]
Nackskott...Please!
Vet inte vad jag ska säga.
Vet inte vad jag ska tänka.
Jag är vilsen.
Jag har ont. Det gör ont. Väldigt väldigt ont.
Och det slutar inte.
Jag vet inte vad det är som händer längre.
Jag vet inte vad det är som gör att det inte fungerar, det bara gör inte det.
Och jag går runt hela dagarna, och har ont, sväljer, blockerar tårarna.
Jag går runt hela dagarna och nu orkar jag inte mer.
Det fungerar inte.
Det är nu jag bara vill ge upp, allting känns så jävla mycket.
Och jag ORKAR INTE MER!
Ska det vara så svårt att förstå, jag orkar inte.
Jag vet inte varför, varför, varför ska jag vara så jävla fucked up hela tiden.
Mitt humör är all over the place och jag hänger inte med.
Mina tankar snurrar runt runt runt runt och nu är jag alldeles spyfärdig.
Jag har fått nog.
Jag vet inte vem jag är längre, jag vet inte vem det här, och nu ger jag upp.
Nu vill jag bara ge upp.
Ta första bästa tåg och vara borta innan mörkret faller.
Rymma, fly från allt som gör ont.
Med andra ord, jag vill avvika.
Det är inte gult längre, inte någonstans.
Det är bara sorg.
Smärta och fyfan i helvete ungefär.
Erasing all the memories...
Hur fan känns det egentligen?
Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.
Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: “Hon är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.
Hon var vårt norr, söder, väst och öst,
vår arbetsvecka och vår söndagströst,
vår dag, vår afton, vårt tal, vår sång;
vi visste inte att det skulle ta slut en gång.
Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.
Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: “Hon är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.
Hon var vårt norr, söder, väst och öst,
vår arbetsvecka och vår söndagströst,
vår dag, vår afton, vårt tal, vår sång;
vi visste inte att det skulle ta slut en gång.
Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.
(W. H. Auden)
Jag saknar dig, jag älskar dig, du lämnade mig, kom tillbaka igen.
Jag kan inte förstå att du är borta, jag kan inte förstå att jorden fortsatte snurra, jag kan inte förstå...
Jag kan inte förstå, för min klocka slutade fungera och min värld stannade medans er snurrade på.
Jag hatar mig själv för att jag inte älskade mig då, men jag hatar er mer för att ni skadade mig så mycket att det var omöjligt att älska någon då.
Jag saknar dig.
Jag saknar dig.
Det har gått fyra månader idag.
Jag skulle ha gjort mer, jag skulle ha sagt farväl.
Den där morgonen för fyra månader sedan.
Jag skulle ha gått upp till avdelningen, som alla dagar den sista tiden.
Jag skulle ha gått upp dit och pussat dig på pannan.
Och jag skulle ha sagt de där orden: -Hej då. Farväl.
Och jag skulle ha stannat där vid kistan, jag skulle ha sagt mitt sista adjö.
Men jag gick förbi och mitt finger strök den guldiga skylten med ditt namn och dödsdatum.
Och jag grät så att ögona värkte och hjärtat mitt krampade.
Det var så smärtsamt att jag stängde av, en del av mig dog.
Och livet miste sin balans, jorden slutade snurra och logiken den försvann.
Och nu sitter jag här, med ett hjärta som värker av tomhet.
Juni, kära nån.
Det är juni.
Fast i mitt hjärta så är det evig vinter.
Blodet fryser nästan till is och det finns ingen balans.
Ingen lag, ingen ordning.
Det är bara ett enda stort moln av kaos.
Eller kanske är det tomhet.
Mitt hjärta har förlorat för mycket.
Hela jag är fyld av hål, död vävnad, kollapsade nervbanor.
Ett liv utan balans.
Ett liv utan dig och dig och dig.
Ett liv utan någon större mening.
Tom på kloka ord.
Less på färgglada tavlor.
Trött på platta fotografier och gamla minnen.
Trött på att vara vilsen det är någonting som saknas.
Gravitationen går inte att lita på längre.
Jag önskar jag kunde rymma och slita sönder de tunna band jag har kvar.
Hitta en mening någonstans någongång, till exempel Nu.
Riva bort min trasig ungdom.
Kasta bort alla meningslösa (saknade,trasiga,älskade,hatade,underbara,smärtsamma,avundsvärda,älskade älskade hatade) Minnen.
Du vet jag saknar dig nu.
Och jag har sår som inte vill läka, minnen som gör för ont att närma sig.
Men varje gång jag på minnes, varje jävla dag.
Då börjar det värka igen, och det slutar inte, det tar kål på mig.
Jag saknar dig, snälla jag saknar dig.
Idag och varje dag.
Jag saknar dig och då värker allt, alla minnen alla svek alla saknade själar.
Då värker allt, då värker hela jag.
