You're a little piece of blue sky now.
Som du kanske har förstått
Jag är hos dig igenJag försvann ett tag på vägen
Men jag saknade dina sinnen
Det har varit tungt och grått
Jag är frusen än
När livet sköljde bort oss och vi glömde våra minnen
Och som du kanske redan vet
Jag är oslagbar
Jag far hellre framåt mot min vilja än jag vänder
Du är sval sen blir du het
Du har känslorna kvar
Dom här väggarna rasar och jag undrar vad som händer
Du har dina moln
Och jag kan inte skingra dom
Kan inte låta dom va'
Jag har mina ord
Som du sa
Som du kanske redan hört
Jag blir aldrig klar
Du sluter dina ådror om du sätter dig och väntar
Som du redan har berört
Här är glimmande dar
Välsignade december står för dörr'n och livet längtar
Som du kanske redan sett
Första snö'n kom inatt
Nu flyttar vi med fåglarna som trotsar Atlanten
Har du hittat rätt?
Kan du höra ditt skratt?
Kan du leva vid en brant med ena foten över kanten?
Vi vinner ingen tid
Och vi får inte vänja oss för då är allting förstört
Jag är hos dig igen
Som du kanske redan hört
Jag har frihet i blicken, precis som du.
Ett liv efter misären, efter våldet hatet rädslan skulden.
Efter allt som blev för tungt.
Men jag famlar i mörkret, och jag tänker.
Är vissa menade att dö ung?
19-år. Sorg i skepnad av ett ilsket hugg.
Fredag 23/3-2012 Orytmiska slag på min nivå.
Gråten försökte tränga sig fram hela dagen, som en irriterande hicka man inte kunde bli av med.
Inget hjälpte, ingen distraktion i världen kunde ta bort vad jag kände.
Hemskt, hemskt, hemskt.
20 mg stesolid, 400 mg seroquel, 150 mg lergigan forte, 100 mg nozinan, 10 mg nitrazepam.
Ja ni hör ju, jag kände mig som en vandrande medicinburk på vippen att explodera.
Implodera, förintas intill ingenting, tusen skärvor av glas och en tickande spik bomb.
Jag satt där på sängen, krampaktigt hållandes i min telefon.
Rådgivningen, nej dit kunde jag inte ringa.
Solå, när de försöker få mig att prata så känns det som om någon låser en bom i min mun.
På vippen att brista, monologer med mig själv i tankarna som bara snurrar runt runt runt.
Alla de rätta orden finns där inne, men de låser mig, de kväver mig och jag känner mig så obetydligt liten.
Jag vet vad det är jag känner, en sorg som är alldeles för stor.
Jag vill skrika ut i luften, kasta iväg en stol.
Men de rätta orden blir kvar där inne och snurrar runt runt runt.
Även om jag vill skrika så kan jag knappt öppna min mun.
Jag har varit där förut, det har snurrat runt.
Selektiv mutism.
Hur gärna jag vill, så kan knappt ett ord komma ur min öppna mun.
Jag är bra på att gömma, att dölja det som gör ont.
En kaxig attityd, varje ord har ett mothugg.
Dalarna är djupa, och bergen är för höga att bestiga.
Jag vet inte. Jag vet inte vem jag är längre.
När jag satt där med nummret på skärmen och tummen låg på "ring", ja då låstes bommen igen.
Och jag blev så tom.
Värken den var kvar där, fast nu så blev jag stum.
En tår längst kinden, en flod på kudden min.
Är jag verkligen så ensam?
Snälla hjälp mig, allt gör så jävla ont.
Jag har inte tid nu, jag får vara sjuk en annan gång.
Hej då, vi ses till hösten ångesten min.
(Helst aldrig mer, jag vill vara frisk, lycklig och pigg.)
Jag klarar inte detta, jag blir för frustrerad och sorgen för tung.
Så glöm bort mig nu, nej nu är jag ju dum. I er värld har jag aldrig funnits.
Jag är osynlig, döv och stum.
Det gör riktigt ont nu, kan jag inte få vila en stund.
Monologen i mitt huvud snurrar fortfarande runt runt runt.
Och jag är ensam, det slutar inte göra ont.
Hon älskade dig och du älskade henne, det är allt som räknas.
28 månader älskade Isabelle.
28 månader utan dig.
Missförstådd, oförstådd, ni kommer aldrig förstå. Jag lika så.
Fy fan vad jag saknar er.
Vad jag saknar att bli förstådd.
Fy fan vad jag saknar er.
Jag känner mig så missförstådd.
Så trött på att bli lämnad att jag snart lämnar er.
Hon är död. Hon är död.
Ja, hon är verkligen död.
Hon kommer inte hem mer.
Ingen av dom, ingen av dom kommer hem igen.
Dom är döda.
Borta. Förevigt. Föralltid.
Aldrig mer igen, jag kommer aldrig mer få träffa er igen.
No selfharm. No excuse.
Nu gör det ont. Riktigt ont i min själ.
Självskadeimpulserna är här, och dom är starka, starka som aldrig förut.
Nästan plikttroget sväljer jag ner mina kvällsmediciner och lägger ifrån mig rakbladen.
Och önskar, hoppas att detta ska hålla.
Dämpa mig, lyft mig, förstärk mig, lätta mig, gör något, vad som helst.
För det här förstör mig, sorgen förgör mig.
Jag vill klara mig själv, aldrig be om hjälp.
Håll ut, håll ut.
Tillslut kan jag kanske hjälpa mig själv.
Det jag behöver nu är mer än en vän, det jag behöver nu är någon som hjälper mig hjälpa mig själv.
Det gör ont nu, jag är vilsen.
Jag är så överfull att jag blivit tom.
Jag vill bli fri, från allt som håller mig tillbaks.
Men om jag ska vara ärlig så vet jag inte längre hur det känns.
Att må bra, att leva, att sitta på bussen bredvid en vän.
Att ha en ångestfri dag och i vår, ja då skulle jag ha tagit min student.
Men vart är jag nu.
Jag är fast i mig själv, och jag vill verkligen hitta ut.
Men smärtan är så stark nu.
Stå ut, stå ut.
Jag måste klara det här, vinna tillslut.
Men jag jagar efter en frihet som jag inte ens vet hur den ser ut.
Andas in, håll andan, andas ut.
Snälla, låt denna smärta ta slut.
Visa mig rätt, visa mig ut
Saknad 3.
Jag saknar det mesta om jag ska vara ärlig, jag saknar de hjälpande personer, vänner, psykologer, beh personal, läkare, sammanlänkande personer jag träffat genom åren.
Och jag skanar att ha någonting, en plats, en plats som jag inte bara kallar för mitt hem, utan även som känns som det.
Det förra huset vi bodde i, Granebovägen 4*.
Det var mitt hem i de första åtminstonde 13 åren av mitt liv.
Jag älskade vårt hus, vår tomt, våra grannar ibland och hela läget, närheten med naturen, och att det faktiskt var hemma för mig. Våra kaniner och vår lummiga trädgård.
Men hemska saker hände, och det tog över.
Jag blev sjuk och jag flyttades fram och tillbaka genom landet.
Det var inte många som ville ta emot mig om jag ska vara ärlig.
Men Älvgården HVB i skutskär tog emot mig med öppna armar, både personal och de andra "inneboende".
Vi hade något riktigt fint på gång där i början, vi var en familj.
Vår alldeles egna dyskfunktionella men ändock funktionella familj.
Sen gick det bara utför måste jag säga.
Ni tog in "fel" folk så att säga.
Personal problem.
Diciplin problem.
En hel del problem helt enkelt.
När jag sedan blev utskriven då soc inte ville betala mer så blev jag lovade en utslussning utav er.
It never happened.
Kick i arslet och ut, känns det som i efterhand.
Men det var den senaste platsen jag verkligen kännt ända in i benmärgen att, det här är mitt hem.
Men nu har någon annan tagit över mitt rum, min plats i soffan, min kontaktperson och min axel att gråta på.
Och det känns så fel så fel så fel.
Jag förlorade min identitet kändes det som.
Och jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka det.
Det där fina, det helande, min extra familj och mitt hem.
Men det går inte att uppnå.
Och varje gång jag passerar gävle så får jag en sådan psykosomatisk reaktion.
Som om någon hugger en kniv i ryggen på mig och vrider om den hårt.
Ändå är jag fast bestämd om att jag en dag, en dag ska flytta tillbaka dit.
Till radioaktiva, kanibalistiska underbara illaluktande skutskär.
I min egna lägenhet, eller möjligtvis stuga.
Till Mitt alldeles egna hem.
"Mitt hem är min borg."
Saknad 2.
Isabelle Ulrika Nilsson.
Du lämnade mig.
Du lämnade många andra.
I just denna sekund så är jag arg på dig.
Fast nu har det gått en sekund till och nu "bara" saknar jag dig.
Nu struntar jag i ilskan.
Nu vill jag bara få dig tillbaka.
Du var en vän, en syster, en inspiration och en vägledare.
Men något hände, något gick fel.
Jag såg det sakta komma smygande.
Och jag önskar att jag gjort mer.
Puttat dig ner för trappen så att du bröt några ben.
Hellre det än snaran kring din hals, hellre det än alla andra idiotiska, håglösa planer.
I stället för att busa, se på film och baka med dig, krama dig.
Så får jag istället gå och lägga en blomma på din grav, kratta undan några löv som hamnat fel, tända ett ljus eller ett tomtebloss och sjunga en sång.
Isabelle karamell cykelställ kriminell.
Kommer du ihåg hur vi brukade rimma på ditt namn.
Det kommer jag ihåg, men inte du.
För du är död nu.
Du lämnade mig.
Fy fan vad jag saknar dig.
"Hon älskade dig, och du älskade henne...det är allt som räknas"
Saknad.
Jag saknar dig.
Allt känns så overkligt.
Jag lådsas för det mesta att du är ute och resor och att du ska komma hem snart.
När som helst.
Att du är frisk och vild och alldeles så där levande, som du var...när du levde.
Nu har vi varit i fjällen i en vecka.
Och det har vart ett skönt avbrott men samtidigt kännts så...fel.
Att bara fortsätta som vanligt, vilket är ovanligt.
Jag vill träffa dig, hålla din hand, känna din doft, hör din röst.
Jag vill vara dig nära igen.
Och jag är fortfarande så rädd.
Jag var jätte rädd ska du veta.
Varje gång du inte kunde resa dig från stolen, varje gång du ramlade och alla de ändlösa timmar jag satt där vid din sida på sjukhuset, och höll din hand och var dig nära.
Fast när jag tänker efter så var jag den sista tiden närmare din cancer än dig.
Det var inte så mycket av dig som lös igenom.
Och jag kollade på din bröstkorg, hur den rörde sig.
Långsamt. Oregelbundet. Upp och ner.
Hur paketet av omläggningar kring tumören bara blev större och större.
Hur sjukdomen spred sig i din kropp.
Och förintade den, bit för bit.
Och jag säger det igen, jag var så rädd, så rädd.
För jag ville inte förlora dig, det ville jag verkligen inte.
Och jag minns den där hemska morgonen, när samkalet kom.
Det där samtalet.
Du var död, du var borta.
Sedan blev jag inlagd på sjukhuset (psyk).
Allt var så fel, så orättvist.
Du ville leva, din livslust var så mycket högre än min men ändå var det du som var tvungen att gå.
Ändå var det du som var TVUNGEN att dö.
Du hade inget val.
Och sen, begravningen.
Jag saknar att kunna gråta så.
Nu är jag mest likgiltig, tom, överfull.
Trött på att känna, så jag stänger per automatik av.
Jag försöker tränga undan känslorna, och jag petar i mig mina piller.
Smärtan är kvar där, den lämnar mig inte.
Känslan är där, men jag låter den varken synas eller ta plats.
