Gråten försökte tränga sig fram hela dagen, som en irriterande hicka man inte kunde bli av med.

Inget hjälpte, ingen distraktion i världen kunde ta bort vad jag kände.

Hemskt, hemskt, hemskt.

20 mg stesolid, 400 mg seroquel, 150 mg lergigan forte, 100 mg nozinan, 10 mg nitrazepam.

Ja ni hör ju, jag kände mig som en vandrande medicinburk på vippen att explodera.

Implodera, förintas intill ingenting, tusen skärvor av glas och en tickande spik bomb.

Jag satt där på sängen, krampaktigt hållandes i min telefon.

Rådgivningen, nej dit kunde jag inte ringa.

Solå, när de försöker få mig att prata så känns det som om någon låser en bom i min mun.

På vippen att brista, monologer med mig själv i tankarna som bara snurrar runt runt runt.

Alla de rätta orden finns där inne, men de låser mig, de kväver mig och jag känner mig så obetydligt liten.

Jag vet vad det är jag känner, en sorg som är alldeles för stor.

Jag vill skrika ut i luften, kasta iväg en stol.

Men de rätta orden blir kvar där inne och snurrar runt runt runt.

Även om jag vill skrika så kan jag knappt öppna min mun.

Jag har varit där förut, det har snurrat runt.

Selektiv mutism.

Hur gärna jag vill, så kan knappt ett ord komma ur min öppna mun.

Jag är bra på att gömma, att dölja det som gör ont.

En kaxig attityd, varje ord har ett mothugg.

Dalarna är djupa, och bergen är för höga att bestiga.

Jag vet inte. Jag vet inte vem jag är längre.

När jag satt där med nummret på skärmen och tummen låg på "ring", ja då låstes bommen igen.

Och jag blev så tom.

Värken den var kvar där, fast nu så blev jag stum.

En tår längst kinden, en flod på kudden min.

Är jag verkligen så ensam?

Snälla hjälp mig, allt gör så jävla ont.

Jag har inte tid nu, jag får vara sjuk en annan gång.

Hej då, vi ses till hösten ångesten min.

(Helst aldrig mer, jag vill vara frisk, lycklig och pigg.)

Jag klarar inte detta, jag blir för frustrerad och sorgen för tung.

Så glöm bort mig nu, nej nu är jag ju dum. I er värld har jag aldrig funnits.

Jag är osynlig, döv och stum.

Det gör riktigt ont nu, kan jag inte få vila en stund.

Monologen i mitt huvud snurrar fortfarande runt runt runt.

Och jag är ensam, det slutar inte göra ont.