Nu gör det ont. Riktigt ont i min själ.

Självskadeimpulserna är här, och dom är starka, starka som aldrig förut.

Nästan plikttroget sväljer jag ner mina kvällsmediciner och lägger ifrån mig rakbladen.

Och önskar, hoppas att detta ska hålla.

Dämpa mig, lyft mig, förstärk mig, lätta mig, gör något, vad som helst.

För det här förstör mig, sorgen förgör mig.

Jag vill klara mig själv, aldrig be om hjälp.

Tillslut kan jag kanske hjälpa mig själv.

Det jag behöver nu är mer än en vän, det jag behöver nu är någon som hjälper mig hjälpa mig själv.

Det gör ont nu, jag är vilsen.

Jag är så överfull att jag blivit tom.

Jag vill bli fri, från allt som håller mig tillbaks.

Men om jag ska vara ärlig så vet jag inte längre hur det känns.

Att må bra, att leva, att sitta på bussen bredvid en vän.

Att ha en ångestfri dag och i vår, ja då skulle jag ha tagit min student.

Men vart är jag nu.

Jag är fast i mig själv, och jag vill verkligen hitta ut.

Men smärtan är så stark nu.

Jag måste klara det här, vinna tillslut.

Men jag jagar efter en frihet som jag inte ens vet hur den ser ut.

Snälla, låt denna smärta ta slut.

Visa mig rätt, visa mig ut