Allt känns så overkligt.

Jag lådsas för det mesta att du är ute och resor och att du ska komma hem snart.

När som helst.

Att du är frisk och vild och alldeles så där levande, som du var...när du levde.

Nu har vi varit i fjällen i en vecka.

Och det har vart ett skönt avbrott men samtidigt kännts så...fel.

Att bara fortsätta som vanligt, vilket är ovanligt.

Jag vill träffa dig, hålla din hand, känna din doft, hör din röst.

Jag vill vara dig nära igen.

Och jag är fortfarande så rädd.

Jag var jätte rädd ska du veta.

Varje gång du inte kunde resa dig från stolen, varje gång du ramlade och alla de ändlösa timmar jag satt där vid din sida på sjukhuset, och höll din hand och var dig nära.

Fast när jag tänker efter så var jag den sista tiden närmare din cancer än dig.

Det var inte så mycket av dig som lös igenom.

Och jag kollade på din bröstkorg, hur den rörde sig.

Långsamt. Oregelbundet. Upp och ner.

Hur paketet av omläggningar kring tumören bara blev större och större.

Hur sjukdomen spred sig i din kropp.

Och förintade den, bit för bit.

Och jag säger det igen, jag var så rädd, så rädd.

För jag ville inte förlora dig, det ville jag verkligen inte.

Och jag minns den där hemska morgonen, när samkalet kom.

Det där samtalet.

Du var död, du var borta.

Sedan blev jag inlagd på sjukhuset (psyk).

Allt var så fel, så orättvist.

Du ville leva, din livslust var så mycket högre än min men ändå var det du som var tvungen att gå.

Ändå var det du som var TVUNGEN att dö.

Du hade inget val.

Och sen, begravningen.

Jag saknar att kunna gråta så.

Nu är jag mest likgiltig, tom, överfull.

Trött på att känna, så jag stänger per automatik av.

Jag försöker tränga undan känslorna, och jag petar i mig mina piller.

Smärtan är kvar där, den lämnar mig inte.

Känslan är där, men jag låter den varken synas eller ta plats.