Anledning: Ja går in på facebook.

Jag ser en bekant som har länkat en person vid namn Isabelle Nilsson.

Det har hänt mig flera gånger,

och varje gång börjar jag undra.

Jag stannar upp, sluter ögonen.

Hoppas och ber, även fast jag vet bättre än så.

Jag hoppas och jag ber att det är "min" Isabelle.

Isabelle Ulrika Nilsson.

Livs levande, att allt bara var på lådsas.

Att det bara var en hemsk dröm eller skruvad vanföreställning.

Jag vet att hon är död, men jag fick inget avslut.

Jag vet att hon är död,

men varje gång jag hör hennes namn så kan jag inte sluta önska, eller sluta hoppas.

Hon kanske lever där, i sin lägenhet, med sina katter, färdig att ta studenten i vår.

Hon kanske hade blivit längre, bytt färg på håret och ändrat i vikt.

Hon kanske hade varit trygg i sig själv och sitt liv.

Snälla älskade älskade ängel till vän.

Kom hem.

Jag blir ju så rädd, på något sätt så känns det som om jag förlorar dig gång på gång,

och varje gång känns det som om hjärtat hoppar ut mellan revbenen på mig.

Snälla varför kan du inte leva. 

Här om dagen, när jag skulle köpa cigg, så blev jag nekad då han sa att det inte var jag på kortet, det fanns ingen likhet.

På mitt leg som jag skaffade när jag bodde på Älvgården.

Man tänker ju inte så mycket på hur mycket man faktiskt förändras förens man ser tillbaka på hur man såg ut för några år sedan.

Jag undrar hur du skulle ha ändrat dig ,det är snart 2 ½ år sedan du lämnade oss.

15 November 2009.

Kära vän, du skulle ha fortsatt kämpa.

Kära vän, jag älskar dig, jag saknar dig.

Det gör ont i mig.

Idag har varit en extra smärtsam dag.