Nu har det börjar lukta/ruttna i munnen på honom igen och mamma sitter på akuten med honom för att få han inlagd igen. MÖÖÖH!

Vi hade ju "hoppats" (tro mig inte fel, vi fick välja mellan pest eller kolera i princip), men vi hade hoppats på att edt var någon slags bakterie, medicin biverkan eller förgiftning typ rått gift. Vilket hade betytt att antibiotika kuren skulle ha hjälpt, vilket den gjorde men nu har det blivit värre igen efter att kuren avslutats.

Och nu börjar jag tänka på det som jag absolut inte vill tänka på, att han fått en auto immun sjukdom.

Vi har haft oturen att ha två hundar med autoimmuna sjukdomar.

Och det är så hemskt att se sin älskade livskamrat bli sjuk om och om och om igen.

Hur de lider men ändå inte vill sluta kämpa, och då gör ju vi såklart allt vi kan i vår makt att göra, OAVSETT vilket pris det har. Vi har lagt ned hundratals tusen på sjuka djur (även fast de vart fullförsäkrade (prisa gud för det)). Men den där skräcken, när man vet att mitt i allt så kan sjukdomen bryta ut om och om igen när man minst anar det. Under julmiddagen, mitt i sovande natten, när vi är på jobbet i skolan i affären, på semester. When ever så har man helt plötsligt en akut dödligt sjuk hund, det går på ett kick. Charlie vår whippet hade med lungorna, och det var nog det hemskaste att vakna upp och se han nakna mage alldeles blå medans han kippade efter andan, och vi blev tvunga att göra första hjälpen och antibiotikakurer och dropp och syrgas, och så höll vi på i flera år, tills det inte fanns en enda antibiotika som han inte var resistent emot.

Men nu håller jag alla tummar jag har och vankar oroligt av och an här hemma.

Om jag hade trott på några övre makter så skulle jag be på mina bara knän just nu.

Att Scotty, snälla bli frisk älskade bebisen min, och håll dig frisk. :'( <3