Nu saknar jag dig så att det gör ont.

Nu rinner tårarna ner för mina kinder i en strid flod.

De salta försiktiga tårarna som möter min mun.

Nu gör alla glada minnen extra ont.

Nu vill jag att någon kramar mig och inte släpper taget.

Nu vill jag glömma, nu vill jag bli tröstad.

Nu vill jag att du kommer tillbaka.

Nu gör allt så ont ont ont.

De försiktiga tårarna kväver mig, för inuti så är det så mycket mer än en strid flod.

En tsunami, något våldsamt, något som gör för ont.

En känsla jag inte vågar närma mig, något som bryter ner mig.

Bir för bit för bit.

Mitt liv, mina kamper, mina förlorade år, förlorade liv.

Allt passerar likt en revy.

Och allt gör lite extra ont, och allt får mig att känna mig extra liten.

Extra trött och extra sliten.

Extra ensam och extra tom.

Jag måste ha en förändring, något stort eller litet (?).

Något, något för nu gör det för ont.

Jag är inte den jag en gång var, jag har inte alla de personer jag älskat bredvid mig.

Jag är ensam, och jag är så liten inombords, fast jag egentligen måste vara vuxen, stark och stor.

Jag måste vara duktig nu, modig.

Nej, jag har ju inte tid att vara sjuk.

Men jag är sjuk, och jag är ledsen, jag är rädd.

Och alla minnen goda som väldigt väldigt onda gör så förjävligt ont.

Jag är sjuk, och jag tror att jag behöver få vara det nu en stund.

För annars bryter jag ihop.

Varje andetag gör så ont.

Så jätte jätte ont.

Snälla någon, skona mig nu.

Snälla.

Jag ber dig er ni dom någon den det.

Jag ber helt enkelt om att bli befriad från min smärta.

Eller omhändertagen för jag gråter nu, jag bryter ihop nu, just nu denna sekund.

Just nu, denna sekund gör världen, något alldeles alldeles för ont.