Jag sitter här och lyssnar på regnet som smattrar mot mot fönsterbläcket.
Och just nu i denna stund så känner jag migsom ett bottenlöst hål.
Jag känner en sorg, som gör så ont, som är så djupt rotad innuti mig.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, men så här kan jag inte fortsätta.
Det gör för ont, är för smärtsamt.
Jag satt i bilen på väg ut till gärdet och jag kollade på människorna,
försökte föreställa mig deras liv.
Såg en grupp som red så fint på sina väl ryktade hästar.
Folk som sprang med tidningar ovanför huvudet för att skydda sig från regnet påväg till bussen.
Och vid busshålls platsen stod en ung tjej, säkert i 20 års åldern, med mint-blått hår, som stod där och väntade.
Och väntade, dessa SL-minuter, som vad jag hört från andra att de är längre än vanliga minuter.
Allt såg så fridfullt ut, med kullerstens gator och människor som levde sina liv, förbannade sig över regnet, eller att bussen var sen, några som hade fotbollsträning i regnet på en konst-gräs plan.
Allt såg så vanligt ut, så härligt.
Och jag känner mig så ledsen, nedtyngd, nej jag mår inte alls bra just nu.
Jag vill leva mitt liv, ett vanligt liv, med vardagproblem och vanliga varddagssaker.
Jag vill kunna gå ut på en promenad, ta en buss någonstans och se vart viljan bär mig.
Sätta mig på ett tåg och se världen passera utanför fönstret.
Jag vill leva, jag vill leva på riktigt för jag är jävligt trött på att försöka överleva.
Det gör ont i mig, jag känner en sådan maktlöshet, övergivenhet, orättvisa.
En saknad och sorg, inte bara efter förlorade familje medlemmar och vänner utan även över mitt liv.
MITT liv som det en gång var, som inte direkt hade börjat på riktigt, jag var såpass ung 12- år.
Men det var klart bättre än det här.
Och jag undrar, vad hände med den Patricia, vad hände med den riktiga jag.
Om jag inte blivit sjuk, hur hade mitt liv sett ut då.
Jag hade troligtvis sett anorlunda ut, varit smal, haft andra kläder, kännt mig trygg i den jag var.
Jag hade troligtvis haft väldigt bra betyg, tagit studenten i vår.
Haft vänner, körkort och partner.
Åkt på utlandssemestrar och gått på krogen en fredag kväll och inte kommit hem förrens mitt i natten.
Jag hade mått bra.
Men hur är det att må bra? Hur känns det.
Det är en känsla som är så främmande, det är mitt mål.
Men det känns ganska hopplöst att sträva efter ett mål som jag inte vet vad det innebär.
Och jag är trött, jag är så trött på att kämpa, Jag är så trött på det här såkallade livet.
Hur allting blev, eller snarare inte blev.
Jag är så trött på mina minnen,
och trött på mitt liv.
Jag vill leva på riktigt, jag vill känna mig fri.
Jag vill få mina ungdoms år tillbaka och jag vill veta vem jag är.
För jag känner inte den här personen, jag känner inte mig själv.
Och nu ligger gråten och trycker bakom ögonen och det närmaste frihet jag har är när jag tittar ut ur mitt öppna fönster på regnet som faller, droppar.
Doften av blöt asfalt.
Regnet som droppar i takt med mina tårar.
Världen, som egentligen är så fin.
Men i mina ögon blir allting svart, och jag sjunker, drunknar i sorgen.
I smärtan, ledsamheten, ensamheten, övergivenheten hur allting blev så fel.
Och jag vet inte, jag vet inte om jag någonsin kan göra det rätt igen.
Jag tror att saker och ting är alldeles för förstörda för att ens kunna repareras.
Patricia försvann, och hon kommer aldrig mer tillbaka.
Jag tappade bort mig själv, och jag är nowhere to be found.