Jag måste ju, jag har inget val.

Även om jag är så rädd att bli lämnad,

rädd att bli sviken och övergiven.

Att det ska ta slut innan det börjat.

Jag är framför allt så rädd att jag ska svika mig själv.

Om och om igen.

Jag är så jätte rädd, jag vågar inte lita på någon, något.

Jag vågar inte satsa, viga min själ till något igen.

Jag får ett val, men det finns bara ett rätt svar.

Att satsa, att våga.

För det kan ju inte fortsätta såhär.

Det här är inget liv, inte för någon.

Inte för mig själv eller de få i min omgivning som har vågat stanna kvar, som har orkat.

Jag är så trött, på att kämpa.

Nej jag är trött på att lida, på att ha en sådan stor smärta inom mig.

Labilitet.

Men det kommer ta tid, och jag hoppas att de ger mig det.

Tid.

Att stå ut.

Att jag ska klara av att öppna mig för någon människa igen.

Ja jag är jätte rädd.

För de saker jag inte vågar närma mig.

Jag har slutit in mig igen.

I mig själv, långt långt in.

Jag pratar inte på samma sätt längre.

Jag spärrar in det i mig själv, både frivilligt och ofrivilligt.

Jag pratar med mig själv, varje dag.

Önskar att jag ska få ett vettigt svar, att någon hör mina tankar, känslor, konversationer med mig själv.

Det är inte monologer längre, det är olika delar av mig själv och det bråkas och kämpas, står och trampar vatten.

Jag har slutit in mig själv, i en skyddande bubbla.

Och jag vet inte om jag har modet att kliva ur den.

(Men jag måste)