I'm a cyborg, but thats ok.

Ett år utan dig väntar.
Ett liv utan dig.
Och frustrationen över att känna mig så okapabel till ja...det mesta.
Stressen och oron över hur saker och ting ska bli.
Att så desperat vilja ha hjälp men att inte finna mod och ord att förmedla det.
Att känna sig så trött så trött, utan ork att kämpa.

Att vilja ha närhet, kontakt.
Men att hela tiden veta att människor verkligen inte är något för mig.

Men jag klarar mig, det måste jag.
Så länge jag inte ser vad jag går miste av och har gått miste av så kanske det är lugnt.
Det kanske är helt ok att sitta hemma i månader, liggandes i soffan med två hundar.
Det kanske är helt ok att leva så.
Tills den ömtåliga bubblan spricker och jag inser att jag är så fel.

Jag är det man inte borde vara.
Jag är ilska frustration och sorg.
Ett fenomen, en åkomma.

I'm a cyborg, but thats ok.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0