Och hjärtat ekar med sin tomhet.

Tårarna är nära, men jag får sådan panik...när jag måste känna.

När jag inte kan hålla upp murarna och fasaderna.

Att känna, känna.

Känslorna är nedtryckta, dämpade, medicinerade icke existerande.

Trodde jag ja, men allt bär en känsla med sig.

Jag, jag är livrädd för att känna.

Gott som ont.

Allt visas i någon slags ilsken frustration.

Och jag gömmer mig, under täcken och kuddar slutna dörrar och ekande väggar.

Jag är ensam.

Jag är ensam och livrädd.

Jag vågar inte leva, jag vågar inte känna.

Jobbiga datum på inkomande.

Åren försvinner under mina fötter,

Jag hinner inte med.

Snälla.

Stanna världen, jag hinner inte med.