ICA eller Psykakuten?

Jag är i en svacka,
en nedåtgående spiral.
Allt är fel, alla är fel.
Jag vill bort, slita mig loss.
Jag orkar inte sorgen, jag orkar inte kraven.
Jag står inte ut, var jag än är.
Minnena kväver mig långsamt, och jag FÖRSTÅR inte vad det är som händer.
Fullt ös medvetslös, nu struntar jag i vad de gör av mig.

Jag orkar inte lådsas, jag orkar inte försöka.
Jag orkar inte att andra/personalen försöker, jag vill att de FÖRSTÅR.
Jag vill inte att de ska lära känna mig, jag vill att det ska känna mig ändå.
Jag orkar inte förklara, jag vill bara att de förstår.
Jag vill att någon förstår utan att jag ska behöva förstå åt dom.

Jag förstår inte signalerna, jag förstår inte vart dom är.
Jag lever i ingenmansland, vart jag än är så kan jaginte känna mig hemma.
Jag drömmer om ett liv, den ända chansen jag ser är att FLY.
Avvika, sticka här ifrån. Som vanligt.
Som vanligt så förstår jag vad som kommer hända.
Jag är inte NORMAL.
Jag sticker i ren desperation och folk ser, folk hör folk känner,
att på henne, MIG, så är det något fel fel fel.
De ringer polisen, som tar på mig.
Jag brottar ned dem, psykiatrin tar mig.
Spänner fast mig med breda läder-remmar.
Hårt, fast i en säng.
De kommer med sprutor igen.
Och jag är fast igen.

En katastroftanke blir till verklighet.
Och vanföreställningar delat med paranoia.
Men vanföreställningen är sann, för var jag än går så ser de att JAG ÄR FEL!
Vart jag än går så vänder blickar, jag blir efterlyst, jag blir tagen av fel orsak.

Jag är inte arg, jag blir bara så trött av alla tårar på natten.
Jag är inte våldsam, jag behöver ingen kravall-polis, jag är bara väldigt väldigt rädd.
Jag vill inte vara otrevlig, jag vill bara bli förstådd.

Men jag orkar inte försöka mer nu får det gå som det går.
Jag orkar inte hålla inne allt,
Jag exploderar ju ändå.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0