Vi har varit i kungsträdgården idag och sett de fina körsbärsblommen.
Dock har sorgen legat över mig som ett moln idag, jag känner mig mindre och mindre mänsklig då jag bara stänger av alla känslor. 
Jag saknar er, mitt liv, mina älskade.
Tomheten värker, och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Det har gått så fel. Så fel så fel så fel.

Det var inte så här mitt liv skulle se ut, det var inte såhär det skulle kännas.

Jag skulle vara en fattig student, med tim-jobb vars största problem är en dålig hårdag.
Och istället så sitter jag här efter år av sjukdom vars största prestering är vad då?
Inget är som det ska vara och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Den där ångesten i finger topparna, den där ångesten som vill göra mig ont.

Kom tillbaka snälla, jag behöver er.

Jag behöver er närhet, jag behöver er kärlek, jag behöver ert sällskap.
Jag behöver er för att någonsin kunna få ett värdigt liv.
Att säga "Utan dig är jag ingenting" kan låta som en klycha, men klycha må det vara för utan er är jag Ingenting.
Jag saknar er förstår ni väl.

Lämna mig inte såhär...