All you need is löv.























 
 

Cyberspace.

Har haft "skrivkramp" och äntligen när jag i ett något frustrerat läge lyckas få ihop ett sammanhang, Ja då försvinner texten i cyberspace, no where to be found. 
Piss och skit!


Mitt mod.

"Att inte våga säga något, att inte vara stark.
Bara gå omkring helt ensam, bara på min mark.
Aldrig vågat ställa mig upp och visa vem jag är. 
Aldrig vågat säga ifrån, säga hur det är.

Men nu idag, nu känner jag. Nu känner jag att
jag har mitt mod.

Aldrig vågat tycka, om saker som inte är bra.
Aldrig vågat resa på mig och visa hur det ska va.
Att inte våga göra något är inte den jag vill va.
Det måste väl finnas något mod. Det måste jag väl ha.

För nu idag, nu känner jag. Nu känner jag att har
mitt mod. För nu idag, nu känner jag. Nu känner jag
att jag har mitt mod.

Nu vill jag skrika. Skrika vad jag vill.
Nu vill jag hoppa. Av glädjen som är min.
För jag är inte den tjejen som inte vågar säga något.
Nej nu är jag tjejen som vågar säga vad jag vill.

För nu idag, nu känner jag. Nu känner jag, 
att jag har mitt mod."/ Mitt mod

A place called home?





 

Tack för kärleken.











 

Liten och obetydlig med ett hjärta väldigt stort.

Ibland så känner man sig bara så liten, så väldigt väldigt liten.
Osynlig och ensam. Värdelös?
Världen runtomkring en är för ofattbar och stor.
Allt man kan önska är att synas för det bra man innerst inne är, och inte sjukdomen man lever i och gror.
Hör ni mig?
Är jag från en annan planet?

Jag vill hitta något eget, jag vill finna inre ro.
Jag vill åka runt i land och rike, till platserna där de tog något som var mitt.
Jag vill pussla ihop delar, hoppas själen min finner liv och längtan.
Jag vill vända runt smärtan och förvandla det till något fint.

Ser ni mig?
Hör ni mig?
Snälla lyssna på mina ord.
Svara mig, ser ni?
Svara mig, jag vill hitta hem.
Finna en mening, hitta en plats där jag kan slå rot.

Tiden går och det känns som om jag bleknar.
För utan era andetag så bli jag svag.
Utan er så slutar jag existera, jag blir likt världen diffus.

Utan er känner jag en smärta så stor.
En ständig frågan, en jakt efter rätt ord.
Hur länge kan man sakna?
Hur länge kan det smärta?

Hur länge kan jag skrika, utan att någon lyssnar på ett enda ord?
Hur länge ska jag undra, varför jag är så liten och världen så väldigt stor.

RSS 2.0