Har haft "skrivkramp" och äntligen när jag i ett något frustrerat läge lyckas få ihop ett sammanhang, Ja då försvinner texten i cyberspace, no where to be found. 
Piss och skit!

Ibland så känner man sig bara så liten, så väldigt väldigt liten.
Osynlig och ensam. Värdelös?
Världen runtomkring en är för ofattbar och stor.
Allt man kan önska är att synas för det bra man innerst inne är, och inte sjukdomen man lever i och gror.
Hör ni mig?
Är jag från en annan planet?

Jag vill hitta något eget, jag vill finna inre ro.
Jag vill åka runt i land och rike, till platserna där de tog något som var mitt.
Jag vill pussla ihop delar, hoppas själen min finner liv och längtan.
Jag vill vända runt smärtan och förvandla det till något fint.

Ser ni mig?
Hör ni mig?
Snälla lyssna på mina ord.
Svara mig, ser ni?
Svara mig, jag vill hitta hem.
Finna en mening, hitta en plats där jag kan slå rot.

Tiden går och det känns som om jag bleknar.
För utan era andetag så bli jag svag.
Utan er så slutar jag existera, jag blir likt världen diffus.

Utan er känner jag en smärta så stor.
En ständig frågan, en jakt efter rätt ord.
Hur länge kan man sakna?
Hur länge kan det smärta?

Hur länge kan jag skrika, utan att någon lyssnar på ett enda ord?
Hur länge ska jag undra, varför jag är så liten och världen så väldigt stor.

Detta är ett väldigt känsligt ämne i min värld, och jag tar väldigt illa vid mig.

När jag var 14 år så blev jag hospitaliserad, rädd för världen.
Jag passade inte in utanför i världen och inte inne på sjukhus, 

men det gick inte att skriva ut mig, jag fick sådan panik att jag/min kropp tillslut helt automatiskt förställde mig i situationer som gjorde att jag mådde så dåligt.

Så dåligt att polisen kom och hämtade mig och samma dag som jag blivit utskriven så blev jag inskriven igen med buller och bång.
Men när ni säger att jag adapterar beteenden, ens om ni närmar er dit, då kommer jag att säga att ni behandlar mig orättvist,
Fel.
Om ni hindrar inläggningar och chansen för mig att få hjälpande medicin, ja då behandlar ni mig orättvist.
För när jag var liten och ung så låste de in mig så långt bort från världen det bara gick.
Dagar blev till veckor veckor blev till månader...och jag kunde inte ta mig ut.
Jag blev hospitaliserad.
Och "bara" för att jag varit hospitaliserad, instistutionaliserad så betyder det inte,

absolut inte; att jag ljuger eller gör mig till!

Så stick iväg med er dömande energi, era manande ord.
Jag var sjuk men för den sakens skull så betyder det inget av det här.
Jag var hospitaliserad INTE mytoman!

Döm mig inte för någonting jag inte är. (eller någonsin var)

Fläkten från dina vingslag,
fick mig att falla så hårt.
Du klev över tröskeln

fick mig att falla.

Isabelle Ulrika Nilsson
Jag saknar dig min älskade vän.

En ängel flög från jorden

En gång i tiden var jag 14 år.
Den tiden var svår, mycket svår.
I huvudet spökade demoner.
De styrde och ställde i mitt liv,
Hur fort jag än sprang så kunde jag inte springa ifrån.
Jag gick på tomgång, det kändes som om jag spelade en skådespelar roll.
När svälten biter taget, då är man helt i dess våld.

De flyttade mig från sjukhus till sjukhus.
Socialtjänsten tog mig,
Och förde bort mig från min enda trygghet.

Min familj, min älskade familj.
Mamma gjorde allt och lite till.
Pappa var alltid vid sidan min.
Min stackars storasyster fick se allt från sidans håll.
Men såg de verkligen henne, hon som kämpade.
Och blev tvungen se sin lillasyster fara illa,
 Ja hon kämpade och slet, hon grät och försökte dra mig åt sitt håll.
Men det hjälpte inte för nu var jag återigen i någon annans våld.
Det dyraste jag har, är älskade familjen min.
Förlåt för alla tårar.
Förlåt för att jag lät dem slita på våra band.

Efter sjukhus och sjukhus, blev murarna högre och taggtråden vassare.
De satte in mig i ett fängelse,
men det verkliga fängelset var kroppen som slets itu av ångesten.
Murarna gav tillslut trygghet, det blev som ett stockholmssyndrom.
Var det jag som var instängd, eller var det världen som blev utestängd.
Ingen skulle kunna skadas då.

Tillslut blev allt för rörigt, bakom murarna passade jag inte kvar.
Men i stora världen, där var allt så väldigt farligt.
Jag levde i ständig rädsla.
Var det ni som blev skyddade från mig, eller jag som blev skyddad,
från dig och dig och dig.

Jag var på vårdcentralen idag.

Han var bekymrad, mina njurar fungerar inte som de ska troligtvis (uppenbarligen),

Och jag får inte i mig vätska, på sin absoluta höjd 2 DL per dag.

Kroppen vätskestrejkar och jag likaså (?).

Sist jag var där i slutet av mars så vägde jag ca 99/100 kg och nu tvingade han upp mig på vågen som visade 72 kg (med kläderna på).

Jag faller tillbaka i gamla mönster och jag blir så frustrerad på mig själv.

Jag väntar och väntar på att få träffa min läkare (psykiatrin).
Ett enda jävla väntande hela tiden, jag blir tokig(are)!
Får knappt sova, hamnar allt för ofta i såkallade gränspsykotiska tillstånd.
Och humöret svänger som en berg-och-dal-bana på tjack...ungefär.

Ena sekunden är det ok och sedan faller jag till botten på en sekund.

Vårdcentralen var väldigt bekymrad så de skulle ringa njurmedicinska på en gång och återkomma idag eller senast imorgon. Inför datortomografin som jag är kallad till så kommer jag bli tvungen att bli inlagd då jag somsagt inte får i mig vätska,  och kontrastvätskan slaggar igen "systemet" ännu mer om man inte får i sig en större mängd vätska.Vilket i mitt fall just nu är omöjligt.

Piss och skit idag igen, vi får se vart detta leder mig.

Humöret är åt alla håll och kanter.

Och jag sörjer så jag går sönder,

jag måste hålla ihop mig själv för att inte falla i bitar.

Ibland undrar jag vad som gör mest ont, allt det onda.

Alla vidriga hemska minnen, eller allt det fina.

Allt det vita allt det härligt idylliska.

Är det kontrasterna, eller är det saknaden?

Saknaden efter något nytt.

 

Jag saknar att veta vem jag är.

Ge mig nåt' konstant.

 

"Hur går det med striden, syster?
Dukar du under i kampen, broder?
Låt mig veta. Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med? Hur ska du någonsin kunna straffa dig själv tillräckligt?
Svälter du dig själv?

Skär du dig?
Skär sönder dina armar, skär sönder ditt ansikte?
Dämpas ångesten med mer smärta, dämpas ångesten med fler tabletter, dämpas ångesten med mer sprit?
Hur länge ska du hålla? Hur länge ska det gå? Förlåt att jag frågar, men jag undrar ju bara?
Vad har de utsatt dig för?
Vilka var övergreppen?
Var du bara ett barn när det började?
Fick du någonsin vara ett barn?
Var det dina föräldrar som gjorde det?
Var det dina klasskamrater?
När förstod du att det var du själv som var skyldig?
När tog du på dig skulden?
När började du straffa dig själv?
Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med?
Hur ska du någonsin bli ren?
Hur ska någon någonsin kunna älska en sån som du?
Förlåt för att jag frågar, men jag undrar ju bara.
När ska du förstå att du inte måste bära allting själv?
När ska du tillåta dig att stanna upp och ställa av och se dig om upptäcka att du inte är så ensam som du tror?"

//Jonas Gardell "Jenny"

 

Älskade vän, jag saknar dig än.
Även denna dag, så önskar jag att det förblev du och jag.
Hjärtat det smärtar och nu sitter jag här, ensam med sorgen.
Men i hjärtat finns du kvar, ett ljus i mitt becksvarta mörker.
Jag hade en ängel till låns och det var du.

16 år, jag är tjugo nu.

För lite mer än en vecka sedan så blev jag sjuk.
Mycket sjuk.
Inte cancer, inte så sjuk.

Det var njurarna som sa ifrån igen.

Jag hade ständig feber upp till 41 grader.

Så nu har jag precis kommit hem efter 6 dagar på infektionskliniken på karolinska i huddinge.
Alla prover och värden sjönk i botten.
Så jag fick ligga med syrgas och min siamesiska tvilling "Droppet".
Just nu känner jag mig som en daggmask i kroppen ungefär,

alldeles skakig och sladdrig.

Det uppstod situationer då jag rätt ut frågade personalen om jag någonsin skullevakna upp igen i falll jag somande.
Dödsångest helt enkelt.

Orkar inte skriva mer om detta just nu.