Jag räknar ned minuterna,

önskar att klockan byter varv

att jorden slutar snurra

att något någon stannar kvar, blir konstant

Jag önskar att ni kommer tillbaka.

Att någon saktar ner, 

för nu ser jag er inte längre, ni har sprungit för långt iväg.

Målinriktade steg, bort från mig.

Bort från himmlens alla änglar.

Bort från allt som var mitt liv.

Jag vet inte om jag orkar kämpa emot längre.

Men jag vet att jag måste göra det ända.

Jag har skrikit.

Jag har stampat.

Jag har kastat glas

och gråtit blod.

Men världen tänker inte stanna.

Världen rullar på,

och jag rullar runt mig själv.

Jag undrar vad jag är ibland.

Spegelbilden visar inte mig själv.

En varelse som växer.

Medans jag bara vill stanna till.

Snälla tiden.

Snälla världen.

Snälla högre makt.

Snälla universum.

Snälla, ta det varligt med mig.

Jag saknar mig.

Mitt riktiga jag.

Min kropp, mina tankar.

Så jag borde vara.

Så jag skulle ha varit.

Mitt friska jag.

Mitt friska jag som inte existerar längre.

Som är helt utsuddat och borta förevigt. 

Jag saknar mig, det spelar ingen roll hur mycket jag ångrar mig och vill gå tillbaka.

Jag är borta.

 

Stereon på högsta ljud.

Allt för att döva något, samma lättnad.

Ett skrik, en röst.

Jag håller på att ramla i bitar men det är något som håller mig ihop.

Det har hänt mycket senaste tiden, men här står jag still.

Det verkar på soc som om det blir HVB-hem igen.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Om jag ska vara ärlig så har jag aldrig tidigare haft et val.

LPT, LVU.

Liten och svag.

Nu dövar jag bruset i hjärnan, bara för ett litet tag.

Förlåt, förlåt!

Mina tankar och minnen rusar i huvudet.

Bilder och känslor.

Förlåt, förlåt!

Jag har haft det jävigt, jag har det svårt.

Men jag måste sätta mig i er sitts.

Framförallt din sitts, förlåt för all den smärta

och alla de svårigheter jag gav dig genom att försvinna.

Det var inte bara jag som blev inlåst.

Du blev fast satt i sidan bredvid.

Sidan där ni var helt maktlös att hjälpa mig.

Förlåtmig, för jag förstår.

Jag satt där, mellan livet och döden och höll tummarna.

Vakade efter döden, önskade livet.

Jag är ett bottenlöst hål.

Och jag vet inte vem som mest förtjänar lyckan.

Du, eller jag älskade syster min.

(DU)

Ja nu ska ju allt vara så lyckligt.

Familjärt och kärleksfyllt.

Helt helt och lyckligt.

Och ändå känner jag den där känslan.

Av att allting är fel och framförallt:

Hur fan hamnade jag här?

MEN SVARA DÅ!?

Hur?

Det är alltid något som saknas.

Värme kärlek, att känna mig hemma.

Vara "vanlig". 

Alltså jag klarar mig, eller nej det gör jag inte.

Fast bara tanken av att söka mig utåt, till någon något normalt,

får mig att inse hur anorlunda jag egentligen är.

Jag vill bara känna att jag hör hemma någonstans, att må bra.

Vara fri och alla sådana grejer.

Men jag inser i sådana här stunder att jag har inte en chans i stora världen,

jag skulle bli äten till frukost.

Den där känslan, av att något inte är rätt.

Något är fel, så väldigt väldigt fel..

Jag måste ändra något, något stort något viktigt.

Men vad "viktigt" är har jag inte en blekaste aning om vad det är.

Same old, same old.

Åren går och allt blir bara större och större, 

bitarna blir svåra att pussla ihop.

Krigssåren bli svårare att läka.

Vad ska jag göra av mitt liv.

Ska jag göra det förbjudna,

Får jag ens tänka i de banorna.

Ska det bara ta slut,

ska jag skicka vidare min sorg.

Eller ska jag bara fly, bort.

Långt långt bort.

I luft som går att andas och gator som går att gå på.

Eller ska jag lägga mig ner att ge upp.

Bara skita i skiten och låta andra lösa det åt mig (som vissa andra).

Är det rättvist?

Jag är så arg, men det är väl inte deras fel.

Eller?

Jag vill bara känna mig hel.

Hel, trygg och ren.

Som en viktig del i pusslet.

Allt är så falskt och krystat.

Kliniskt och meningslöst.

Ja må vara sjuk men jag är inte dum i huvudet (Eller?).

Jag förstår.

Jag förstår att ni inte förstår.

Och det är gulligt att ni försöker.

Men jag betyder inte ett skit för dig.

Vem är jag, vart bor jag.

Vad är min favoritfärg och vad heter jag i mellannamn?
Lögner blir kastade mot mig,

ja hon vet kanske inte mer än så.

Du vet, det är något med nerverna.

Det är något med nerverna, ja det är vad de brukade säga.

Så jag får väl ljuga och leva min 

lögn.

Fast du vet ju att jag är så dålig på att ljuga.

Nej nu ska jag lägga ned med denna meningslösa mun diaré monologen.

För jag vet ju som vanligt att jag bara pratar med mig själv.