27/02-2012 Diffust.
Ibland vill man bara glömma.
Lådsas att livet inte är misär.
Allt som inte känns bra eller påminner om sådant stängs ute,
Tränger bort, dränker det.
Den här månaden har varit, fruktansvärd.
De senaste och inte längre så senaste åren har vart hemska och omtumlande.
Jag har gått från att vara en smått missanpassad och udda person, frisk, delvis accepterad, haft mina ensamma stunder.
Till detta.
Vem fan är jag.
Jag vill inte vara dethär.
Jag är sjuk, har blivit mer vanvårdad än vårdad av sjukvården.
Hunsad fram och tillbaka.
Helt tappat bort mig själv.
Visst det finns folk som har det värre, men det hjälper inte mig.
Det finns alltid någon som har det värre.
För smärta och lidande är inget man kan mäta.
En persons smärta kan vara en annan pesons glädje.
Så jag vill inte att någon ska komma med "Tänk på barnen i biaffra ditt otacksamma mongo" ungefär.
Större delen av tiden så lever jag i en...mardröm.
Vart vill jag komma med saken, jag vet inte riktigt.
Kanske något som jag mår bra, fast egentligen så är detta en början på att må piss, det är bara det att jag inte vet om det, det vet däremot folk i min omgivning om.
När jag känner att jag börjar må lite bra, så börjar jag egentligen tippa över.
What to do what to do.
Jag tränger bort en sorg ett lidande, någonting what ever.
Jag bryr mig inte.
Det jag egentligen vill få ur mig är. Hjälp. Jag tror jag behöver hjälp.
Och Tack för idag, det gjorde mitt hjärta lite varmare, min tanke lite spriddare.
Nu ska jag bara se till så att jag inte överhettas och mina tankar sprids med vinden, och framförallt se till att hålla mig borta från gatorna så jag inte blir upp plockad av statligt anställda lönnmördare, i folkmun kända som möjligtvis poliser med blå ljus och pling plong läkare. typ.
What evaaar!
Ok, dags för ett par chill-pills (lagligt förskrivna) och en cigg, eller två.
26/2-2012 Set my spirit free...
Jag saknar dig.
Jag saknar er.
Det gör så ont och jag vet inte hur jag ska hantera denna smärta.
Destruktiviteten är en bana jag automatiskt får upp i tanken,
Men vill jag det?
Vill jag verkligen gå i de onda cirklarna.
De första fem minutrarna efter att skadan är skedd så tänker jag för det mesta: Åh! Varför gör jag inte det här oftare.
Men sen kommer skammen, skulden och paniken.
Hur ska jag kunna dölja detta, långärmat och långbyxor blir som ett fängelse.
Hur ska jag obemärkt kunna ta mig till sjukhuset för att få skiten sydd osv osv.
Det är inte det här jag vill.
Jag vill vara frisk.
Och alla de terapeuter, psykologer och psyiatriker jag träffat i olika behandlingar, när de frågar mig vad jag vill uppnå med behandlingen så har mitt svar alltid varit och kommer troligtivs alltid att vara: Frihet.
Jag vill bli fri.
Fri från onda cirklar.
Fri från den oerhörda smärta jag känt sedan jag blev sjuk och sedan jag förlorat.
Förlorat de jag älskar, sedan jag förlorade mig själv.
Och allt är fortfarande lika overkligt och jag är fortfarande lika förvirrad.
25/2-2012 Mexcanare och kineser.
Jag har tillskillnad från de flesta kvällar, haft en hyffsad eller snarare ganska så bra kväll.
Vi pratade, gick ut på promenade med två mexicanare och två kineser (hundar det vill säga).
Jag hoppas vi hittar tillbaka till varandra på riktigt.
Vi var lite för omogna och definitivt för envisa förut, men vi lyckades ju få det att funka ändå.
25/2-2012 Fan vad jag saknar att se dig le.
Ångesten har kommit och gått under dagen.
Jag har kämpat emot klumpen av gråt och panik så den liksom fastnade i halsen kändes det som.
Jag saknar henne, min faster och i och med att jag var inskriven på sjukhuset mellan döden och begravningen så känns det som om jag hann inte riktigt förbereda mig. Jag var inte redo att säga hej då, till skillnad från de andra som bearbetat medans man fixar med dödsbo och lägenheten, begravningen, dödsannonser etc.
Jag var på sjukhuset och lådsades om att detta inte existerade.
Och mitt hjärta rusar i takt när jag tänker på de sista två veckorna av ditt för korta liv.
Cancer, en vidrig sjukdom.
Jag kommer ihåg dagen vi fick reda på din diagnos, vi höll på att packade och skulle precis åka från våran skid semester i sälen.
Sedan så kom du till sverige i slutet av augusti (2010)
Första gången jag fick träffa dig på ett par år och sist vi sågs så var du frisk.
Men inte denna gången, du låg och sov i omas soffa, med din lila sjal lindad om ditt nästan kala huvud som en turban, du var så smal och bräcklig.
Men det fungerade bra, du jobbade för fullt, vi var på ridturer.
Gick i skogen och plockade svamp, du gick på långpromenader och vi åkte ut till gålö och solade och badade.
Men sedan märkte man, sakta men säkert hur cancern tog över din kropp, och din hjärna.
Du var så ledsen, vi var så ledsna.
Du blev så trött och vid jul (2011) Så kom du knappt upp för de två trappsteg vi har till dörren.
Ditt humör svängde som bara den och jag fick se dig lida så, vi alla fick se dig lida, och vi led med dig.
De sista 1½-2 veckorna bara låg du i sängen på sjukhuset, det gick på en dag och så brakade allt ihop.
Du var så svag, så sjuk och din kropp lade snabbt ned.
Jag kommer ihåg när de satte upp dig i rullstolen, du var så förvirrad.
Du kände igen våra röster och ansikten, men jag är inte så säker på att du visste vilka vi va.
Du blev som ett barn både mentalt och fysiskt.
Och det var så skrämmande att se.
Ibland kunde jag till oc med önska att du skulle dö, så du slapp lida, så vi slapp lida.
Men det var när du dog som det riktiga lidandet började.
Jag saknar dig.
Det gör ont någonstans i mig.
Det är någon kraft som slåss inom mig.
Jag vet inte vad jag ska göra eller ta vägen.
Jag saknar dig verkligen, kom tillbaka.
Du var viktig, och det visste du.
Jag älskade dig, och det visste du.
Jag önskar att du aldrig hade behövt lämna oss.
Jag önskar att isabelle aldrig hade lämnat oss,
Och opa med.
Döden, döden tar oss alla tillslut.
Det är bara en fråga om när, var hur.
24-25/2-2012 Det blev som det blev när det inte blev som det skulle.
Har sprungit runt som en tok och städat.
Händerna skakar och är alldeles kraftlösa av alla medicinbiverkningar.
Hittade gammla journaler.
Från Älvgården, mitt hem, mitt liv, min trygga borg.
Jag saknar det, som det var då.
Dom vi var då.
Jag kände mig fri.
Jag var självständigare till stora delar.
Fick ta ansvar, de litade på mig och jag litade på dem.
Nu har vi flyttat ut allihopa.
Det är andra människor som bor där nu, det känns så fel på något sätt.
Att någon vilt främmande person sover i min säng, stirrar i mitt tak, blir väckt av vinden som blåser upp fönstret eller personalen som drar av en täcket.
Vi hade något fint, jag var trygg, jag trivdes, jag vart accepterad och till och med älskad.
Mitt hem, min borg, kära skutskär.
Jag hoppas vi ses snart.
24/2-2012 Missing you like crazy.
Nu har jag förlorat mig själv igen.
Tappat tid och tappat mening.
Allt gick så fort, så fort att jag inte hängde med.
Du är borta nu.
Du är borta men du är inte den enda.
Du är inte den enda jag förlorat.
Det river i hjärtat mitt och jag vet inte vad jag ska göra.
Som jag skrev igår (?)... Någonting måste förändras.
Nu nu nu.
Men jag vet inte vad.
Jag undrar ska jag sticka, bara sticka iväg, sätta mig på ett tåg långt åt helvete.
Bort från det här.
Den här staden, stressen, minnena.
Jag vill bara börja om på nytt nu.
Jag är inte mig själv, jag har förlorat ytterligare en viktig del av mig.
Jag är trasig.
Innifrån och ut.
24/2-2012 Bittert...riktigt bitter.
24/2-2012 The angst!
Ångesten of Doom.
Jag känner att jag verkligen håller på att bli galen, riktigt ordentligt galen.
Jag tar alla vid behovs mediciner som finns att tillgå men inget funkar.
Jag tror jag blir tokig, galen, knäpp som en tvärflöjt. På riktigt.
Rubriken får tala för sig själv.
23/2-2012 Ändra mig i flykt.
I sommras var du där, jag var trasig men ändå nästan hel. Nu är allt annorlunda och jag vet inte vad jag ska ändra den här gången. De gånger jag förlorat viktiga och älskade personer i mitt liv så får jag en ibland destruktiv impuls till att något måste ändras. Ändra hårfärg byta kläder, stänga världen ute, och skjuta folk längre och längre ifrån mig när jag egentligen bara vill dra in dom i ett lasso och aldrig släppa taget om dem.
Nu är det där impulsen så stark. Något måste ändras, jag kan inte fortsätta som vanligt. Något måste ändras.
Nu. Nu. Nu.
23/2-2012 Yes you're in my head but that doesnt make you there.
Talking to myslf again.
Talking to myslf again.
Talking to myslf again.
Talking to myslf again.
23/2-2012 Some die young.
Some die young
But you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together
But some die young.
Snälla hjälp mig, allt gör så ont.
Piller efter piller.
Dom gör bara fötterna mina tunga.
Some die young
Aj, Aj , Aj, Fan.
Helvete.
Jag önskar att svordommarna ska räcka till.
Men pfft!
Egentligen skulle jag behöva sätta mig i ett fordon till länsakuten (psyk) och få en spruta in meine arsle.
Men jag petar i mig en stesolid till, hoppas det hjälper lite.
I better hold on (?)
23/2 Radiohead
I wish I was special
You're so fuckin' special
But I'm a creep
I'm a weirdo
What the hell am I doing here?
I don't belong here
I don't care if it hurts
I want to have control
I want a perfect body
I want a perfect soul
I want you to notice when I'm not around
You're so fuckin' special
I wish I was special
You're so fuckin' special
But I'm a creep
I'm a weirdo
What the hell am I doing here?
I don't belong here
I don't care if it hurts
I want to have control
I want a perfect body
I want a perfect soul
I want you to notice when I'm not around
You're so fuckin' special
I wish I was special
23/2-2012 A little thing called hate...
Lyckat, gå ner 7 kilo på 2 månader.
Jag hamnade inom ramen för normalvikt, efter två månaders destruktiv självsvält.
Och det var först då folk gav mig komplimanger, för första gången på flera år över att jag såg bra ut vikt mässigt.
Jag skulle aldrig ha svält mig från första början, herregud jag hade ju vart smal och underviktig i hela mitt då ca 13 år långa liv. Till och med så smal att folk reagerade på det. Sen blev jag uppenbarligen ett benrangel men det kommer jag inte ihåg. Jag minns siffran på vågen och jag minns att jag såg ut som en medel fet sjöko när jag såg mig själv i spegeln.
Lyckat att gå upp 13 kilo de två nästföljande månaderna.
Att inte hålla sig vid den vikten jag hade haft ett bra tag innan jag började svälta mig ordentligt igen.
Bli inte bara fet, utan fetare än fetast.
Jag skulle aldrig ha svält mig från första början, herregud jag hade ju vart smal och underviktig i hela mitt då ca 13 år långa liv. Till och med så smal att folk reagerade på det. Sen blev jag uppenbarligen ett benrangel men det kommer jag inte ihåg. Jag minns siffran på vågen och jag minns att jag såg ut som en medel fet sjöko när jag såg mig själv i spegeln.
Sen att komma till mando var ju en levande katastrof.
Jag minns att de sa att min målvikt var 52 kilo, allt jag kunde tänka var att fan det var ju halvvägs till hundra.
jag blev "frisk" i min kropps form men de anorektiska tankarna var kvar, och de var starka. Jag fick inte träffa en enda psykolog under de många månaderna jag var där.
Så tillslut var jag en sjuk människa i en frisk kropp.
Och så gick det från den ena ätstörningen till den andra.
Började käka mängder med neuroleptika.
Och jag mer än fördubblade min kroppsvikt på 1-1½ år.
Mitt förhållande till mat är...självdestruktivt.
And i hate it, and i hate the haters and i hate my body my mind my soul my fucking everything.
i hate me i hate being lonely and missunderstood i hate that you are perfect that you stole my perfection.
i wanna have control.
23/2-2012 Highway to hell.
Ok. Andas. Andas. Andas.
Nu kommer det.
Orättvisan. Hatet. Avundsjukan.
Jag vill inte. Jag vill inte vara sjuk.
Jag vill bara vara normal.
Inom de rimliga gränserna.
Accepterad.
Göra alla sådanna vanliga saker.
Känna verkligen känna att jag har en vän.
Någon som bryr sig.
Någon som skulle sakna mig om jag dog.
På riktigt.
För kärlek är ett ord använt alldeles för många gånger.
Jag vill att någon verkligen ska älska mig med alla mina fel och brister.
Jag vill kunna älska mig själv.
Åtminstonde gilla mig själv lite.
Nej ok åtminstonde kunna acceptera att jag är...som jag är.
Fast jag vill inte vara som jag är, jag vill vara bättre, starkare.
Jag vill att mitt liv bara skulle ha fortsatt mot framgång utan att stanna och se mig om,
men istället gick det bara ut för mer och mer och mer.
Tills jag nådde en botten.
Och då bara grävde jag mig djupare ner.
Och nu är jag som jag är,
begravd i mina egna sorger och andras med för den delen.
Jag sjunker i kvicksand och det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar för att ta mig upp.
Highway to hell...Typ.
23/2-2012 Så många frågor utan svar..
Jag känner att känslorna försöker slita sig loss från min kontroll (?) .
Saker gör så ont och jag är så förvirrad.
Du är borta nu.
Du kommer inte tillbaka.
Allt gick så snabbt på slutet.
Det är så svårt att förstå.
Men det är ännu svårare att se.
Jag har sett dig lida av förfärliga smärtor, jag har sett din ångest,
kännt din frustration, sett din rädsla.
Dina tårar.
Jag har sett dig försvinna ifrån mig, och det har vart så oerhört smärtsamt, då jag vetat att det finns ingenting jag kan göra, jag kunde inte hela dig, jag kunde inte få dig frisk, utan jag kunde bara sitta där och hålla dig i handen medans du tynade bort.
och sedan ca kl 8 på morgonen den 1:a februari så tog du ditt sista andetag, det vi väntat på.
Det vi fasat för att se, men ändå velat dela med dig.
Nu var inte jag där när du dog, Rob var där och höll dig i handen.
Sedan åkte vi alla in till sjukhuset och de gick upp för att "kolla" på dig.
Jag ville/vågade inte. Samma sak var det när Opa dog.
Och samma ånger kännde jag efter båda dessa gånger.
Jag hade velat gå upp dit, medans du fortfarande var varm,
säga farväl. För jag skulle ju träffat dig på eftermiddagen, nu blev det inte så.
Så jag känner på något vis att jag inte fick ge dig det farväl jag önskat.
Jag skulle ha gått upp till avdelningen, som jag gjort varje dag.
Och jag skulle pussa dig på pannan medans du sov, som varje dag.
Fast nu skulle du inte kisa med ögonen och le.
Nu skulle du ha varit död.
Och det skrämde mig, så jag kunde helt enkelt inte ge dig en sista farväl puss.
22/2-2012 I'm medicated, how are you?
Den där hemska kvälls ångesten griper tag i mig.
Tusen tankar som brottas i mitt huvud.
Filosofera, fundera, krackelera...ungefär.
Jag petar i mig lite mer neuroleptika, så jag förhoppningsvis börjar dräggla istället för att älta.
De försöker att återgå till det normala, men det kan inte jag.
Jag kan inte lådsas som om hon aldrig existerade.
Som om hon aldrig betydde någonting.
Hon var viktig, jätte viktig, livsviktig.
Allt känns väldigt surrealistiskt.
Jag har mer ont än vad jag är ledsen just nu.
Fast i det där onda så ingår väl ledsamhet antar jag.
Fan i helvetet vilken smärta.
Jag försöker samla mig, försöker stänga ute känslorna.
Och sedan så brakar jag ihop totalt, och så går det runt i ytterligare en sån där ond cirkel.
Dom där jävla cirklarna alltså, det finns inge slut på dem.
Nej, jag är trött på det mesta och allt känns i princip meningslöst
"Ty från och med nu spelar ingenting mera någon roll"
Nej jag blir rädd när jag tittar tillbaka på de senaste åren.
Alla platser jag varit på frivilligt som tvångsvårdad.
Alla människor jag mött och inte minst alla livskamrater jag förlorat.
Pekka perkele blä och usch.
Nej nu får det vara nog.
Jag kan inte gråta idag.
Så jag tänker inte utmana ödet.
22/2-2012 ! Ylva Bulldozer !
Man kan inte bli annat än glad när man kommer hem och möts av ett brev från självaste Simon Norrsveden med YB:s Skiva! Och man kan definitivt inte bli annat än inspirerad utav dessa underbara foton tagna till releasen.
(Alltså inte de här bilderna, för dem har jag tagit)
22/2-2012 Jag lever på impuls nu.
Trög dag.
Trött, utmattad, what ever.
Deppig och labil är väll statusen just idag.
Nu har det gått ett par dagar (?) i tomhet och det bådar för kaos storm.
Jag måste ju känna någonting, något riktigt något konstant.
Jag har så mycket känslor och tankar att det blir en enorm tomhet, inte bara utav saknad och sorg.
Utan även av meningslöshet.
Jag känner för att göra någonting impulsivt, oväntat och troligt vis totalt idiotiskt och korkat.
Vad denna impulsivitet ska leda till, ja det vet jag inte.
"Tack vare" denna meningslöshet så kan jag ha en tendens att göra lite för våghalsiga och dumma saker.
För varje gång jag hamnar i en livskris (ja jag har haft en del) så vill jag ha någon förändring,
glömma allt det gammla och bara bryta mina egna banor.
Vem vet det kanske blir en britney spears meltdown och jag rakar av mig allt hår.
Men troligt vis kommer jag väl bara peta i mig mina piller (lagligt förskrivna) och försöka döva den här kraften av av av av...impulsivitet.
Ja...en gång i tiden så var man lite snyggare.
Svart och svår. 15-16 år.
Kvälls tankar...och ett existentiellt mysterium.
Jag kan inte förstå att jag förlorat dig Nina, att vi aldrig kommer vara nära varandra igen.
Och kan ännu mindre förstå att du lämnade oss så tidigt Isabelle.
Men jag kan allra minst förstå: Hur och när jag förlorade mig själv på vägen.
Farväl... <3
21/2-2012 Jag klarar mig aldrig ensam.
Ensamheten.
Den där hemska ihåliga ensamheten.
Allt gör väldigt ont just nu, och jag käner mig så ensam.
Ensam i min situation, bitter på livet.
Less på att se folk gå vidare och lämna mig kvar.
Kvar i detta elände.
Jag önskar att jag kunde göra saker ogjorda.
Hur allt kunde gå så jävla fel.
Och nu sitter jag här bitter som satan, förvirrad till 100 och ensamast i hela världen ungefär.
Jag börjar till och med tvivla på om någon skulle sakna mig om jag dog,
så ensam känner jag mig.
Jag önskar att jag under alla dessa sömnlösa nätter när jag ligger och vrider mig i kramper och ledsamhet; att jag bara kunde ta upp telefonen och ringa någon.
Att jag skulle kunna gå ut på stan.
Gå i skolan.
Ta min student i vår.
alla de där banala saker som är så självklara och vardagliga för de flesta att de inte ens lägger en extra tanke på vad de gör.
Jag känner mig lite som ett UFO.
Att jag skulle sätta mig på en buss och åka en station skulle vara jämförbart med att "vanligt" folk skulle bestiga mount everest ungefär.
Och det får mig bara att känna mig ännu mer ensam.
Du är en tröst för gråtna ögon du är min fallskärm när jag faller om natten
Du sover som ett barn och jag saknar att kunna sova så
Du är äger mitt blod och du är slagsmålet jag aldrig kan vinna
Och jag känner mig bara så jävla tom ibland
Du sover som ett barn och jag saknar att kunna sova så
Du är äger mitt blod och du är slagsmålet jag aldrig kan vinna
Och jag känner mig bara så jävla tom ibland
Om ändå lite hund-gos kunde lindra min smärta.
21/2-2012 Dead man walking.
Nu är jag utskriven från sjukhuset...igen.
Jag pratade med K (min sjuksyrra) i början av året och sa: Nu får vi väl hoppas att det här blir det första året på väldigt länge som jag inte ligger inlagd på sjukhus.
Yeah right!
3 inläggningar hittils.
Jag har haft ångesten och humörsvängningarna från helvetet.
Käkat max dosen på alla mina vid behovs mediciner + lite till.
Och gått runt i dagar och känt mig antingen jätte tom.
Och andra dagar så har jag insett att den där tomheten egentligen är en överfylldhet av känslor och tankar.
Allt bara susar förbi i huvudet och kroppen helt hejdlöst och efter några dagar av tomhet och sökandet efter något som känns eller något som är konstant så bara brakar jag ihop och gråter och gråter och gråter.
Vrider mig i smärtor och vill bara skrika och vråla.
Så ja: Jag är ungefär som en tickande bomb.
Och just nu vill jag bara lägga mig i sängen och sova i hundra år, lite som törnrosa.
Hon måste ha haft ett väldigt soft liv, till skillnad från vissa andra.
Om det ändå vore så väl...
Close yet far.
Jag ville aldrig säga hej då.
För att jag visste; när jag lämnade den där kistan, din kista.
Så skulle jag aldrig få vara dig nära igen.
Du bir spridd i en minneslund, och det gör så ont när jag tänker på det.
För har man en gravsten och gravplats så blir det mer...nära helt enkelt, konkret.
Och det kan jag säga har hjälpt mig mycket sedan Isabelle försvann från oss.
Tvivel
Nu är jag hemma på permission.
Jag åkte direkt från begravningnen till 51:an.
Jag klev in i kapellet och där låg din kista.
En vit kista med lila rosor som slingrade sig kring den.
Längst fram på kistan stod det en liten vit leksakshäst och 9 röda hjärt paljetter.
När vi städade ut din lägenhet så öppnade vi fönstret och blåste ut dom där hjärtpaljetterna,
tillslut var dom överallt och dom följdee med oss under skorna in i vårat hus.
Begravningen var hemsk, fin men hemsk.
Jag satt på första raden och grät så att jag knappt kunde andas.
Vi hade ingen bild på dig där.
Och sen spann tankarna iväg, hur ser du ut när du ligger där i.
Är det verkligen du.
Jag liksom stängde av, föreställde mig dig i kistan men även Isabelle (då jag inte fick gå på hennes begravning).
Fast mest av allt så önskade jag att det var jag som låg i den där kistan och att du fick leva.
För jag veta att du ville leva, du ville verkligen leva.
Till skillnad från vissa andra...
Snart ska jag tillbaka till avdelningen igen, och på måndag blir jag utskriven.
Jag känner mig tom på ord så det blir bara ett:
punkt. slut.
14/2-2012
Är påklädd..uppklädd.
Väntar och väntar.
De här väntan gör mig tokig(are).
Tio minuter, sen ska vi åka till begravningen.
Åh jag saknar dig så.
Du kommer ligga där i en vit kista med lila rosor, alldeles kall, alldeles...död.
Jag gick inte upp till den palliativa avdelningen och träffade dig precis efter du dött.
Medans du fortfarande var varm.
Men du var inte dig själ, endast ditt skal, knappt det.
Men i alla fall, efter begravningen bär det av till st.göran för en planerad inläggning.
Jag har alltid tyckt att alla hjärtans dag är ett skämt, nu kommer jag inte bara tycka att det är ett skämt i framtiden utan jag kommer även tycka att det är en sorglig dag.
13/2-2012 Nu är du en skugga, knappt en reflektion.
Grattis på födelsedagen.
Det var inte riktigt såhär jag hade tänkt att den skulle bli spenderad.
Men det blev som det blev när det inte blev som det skulle.
Och jag förbannar det än.
13/2-2012 Everyone i love, goes away...in the end.
13/2-2012 You can have it all, my empire of dirt.
Jag vill sova.
Sova bort allt det hemska.
Petar i mig ett par piller utöver det vanliga. (ingen överdos, vid behovs meds om någon nu mot förmodan skulle bli orolig).
Hoppas på att få sova.
Väskan är packad grejerna är riggade.
Men då vad alla ord som kommer ur mig känns misstolkade.
Men jag är ju i och för sig en enda röra just nu.
Jag söker igenom alla mina minnen.
Frivilligt som ofrivilligt.
Fina som hemska.
Och jag blir så förvirrade.
Det är mycket som har vart så fint men ändå så...destruktivt.
Det är många val, små som stora som lett mig längs kringel krokiga vägar.
Och jag tänker "varför lär jag mig aldrig".
Jag har insikt och intelligens.
Men inget Wisemind.
Jag ser bitar överallt.
Hur jag kunde gjort saker bättre hur jag kunde gjort saker annorlunda.
Och jag undrar vart det då skulle ha lett mig hur det skulle påverkat min situation.
Men nu sitter jag här och peter i mig piller, men känner mig bara mer eländig, mer olycklig.
Som ett timglas som sinar ut.
Min förut så färgglada själ och personlighet, har nu blivit en trist grå massa av vad då?
En hög med skit.
Det enda färgglada kvar på mig nu är väll min lugg, men den börjar också se lite matt ut om jag tittar riktigt noga.
För om jag tittar riktigt noga så kan jag verkligen finna alla fel i världen, jag kan krossa alltihop.
Jag kan mala och mala och tillslut så har jag förvandlat allt till...ja, skit.
I will let you down, i will make you hurt.
13/2-2012 Greenpeace rycker ut, strandad val i sikte.
Håller på att packa min väska nu.
Imorgon är det begravning.
Idag skulle hon fyllt 52 år
och den 29:e skulle ha varit hennes åttonde bröllops dag.
Efter begravningen ska jag bege mig till avd 51.
För att bli inlagd, återigen.
Kläderna jag tänkt ha på begravningen.
Ja dom har inte dirket blivit större (som vissa andra) om jag säger så.
Sist jag var inlagd gick jag ned 7 kilo, från 82 till 75 kg.
Sedan dess har jag strulat med maten som vanligt.
Tröstätit.
Hetsätit, svält mig, hetsätit, icke behållt maten.
Och nu har jag svällt upp som en jävla vattenballong igen och ställde mig på vågen,
och blev ganska panikartad då jag såg att jag gått upp till nästan 87 kilo ungefär.
så jag har gått upp 12-13 kilo på ca 2 månader.
Duktig idiot, ät mask (i sin mest ironiska form).
Och som sagt imorgon är det begravning, jag är en flodhäst eller möjligtvis ett sjölejon.
Och försök att hitta lämplig begravningsklädsel till ett sjölejon.
Mando, neuroleptika och ätstörningar tack så fucking jävla mycket för detta, jag ska inte bara sörja gång på gång. Neeej då, jag ska vara fet, avskyvärd och viljelös medans jag gör det också.
Fett, det fick jag massor av.
Självhat, det fick jag ännu mer utav.
Och hjälp för min dåvarande anorexi njaaaa det fick jag inte riktigt. (sarkastisk ton)
Men en ny ästörning, ja det fick jag på köpet lika så ett psykiskt sammanbrott med ödesdigra konsekvenser.
Tack så jävla mycket mando (burn in fucking hell)
Och nu får jag asperger på mig själv också, inte lika kul.
Möh.
Tisdag.För att göra en lång historia kort.
Min K (min sjuksköterska) körde in mig till psykakuten i tisdags och de bedömde att suicid risken var hög.
Så jag fick ett extra vak och tillslut kom jag upp till 51:an igen.
Var ute på rökbalkongen med två andra tjejer kl 4 på morgonen/natten i 18 minusgrader och rökte.
Mådde piss.
Blev bestämt att jag skulle bli utskriven på fredag för att sedan bli inlagd igen denna kommande tisdag (direkt efter begravningen)
Jag fick ett aningen panik påslag då jag kom hem och rummet var städat, lådorna rotade i.
Och vassa sakerna var borta.
But maybe it's for the greater good.
Nu sitter jag med hårfärg i, vill vara åtminstonde lite "fin" på begravningen.
Ser inte direkt fram emot det.
Döden är...tråkig. Därav uttrycket...dötrist?
5/2-2012 Vad är vad, är du vad?
Vi tömde din lägenhet på nästan de sista sakerna idag.
Det känns fördjävligt.
Den 14:e är det din begravning, dagen efter din födelsedag, alla hjärtans dag.
Dödsanonnsen var i DN idag.
Och hur fan känns det egentligen?
Jag vill inte känna efter, det gör för ont.
Jag blir så arg, allt är så orättvist.
Livet är så orättvist.
Döden är så orättvis.
Det känns som om inget spelar någon roll längre.
Jag kommer aldri bli bättre än dem.
Jag kommer alltid vara sjuk.
Jag kommer aldrig mer bli mig själv igen.
Allt är förstört.
Det borde vara jag som är lycklig nu, det borde vara jag som ska ta studenten i vår.
Jag är så trött på alla jävla omogna idioter, att jag blir en omogen idiot själv.
Så små val som har förstört mitt liv helt och hållet, brutit mig sönder och samman.
Och nu orkar jag inte mer.
Jag orkar inte mer.
Verkligen inte mer.
Fan och helvete, jävla skit puckon idiot huvuden.
Jag vet inte vem jag är arg på, mig själv? Någon annan? Världen? Universum?
Det gör för ont, det gör ont ända in i benen.
Jag vill inte förlora mer.
Jag saknar att ha någon som bryr sig.
För den här ensamheten, den kommer bli min död känns det som.
Men jag förstår mig inte på människor och människor förstår sig inte på mig.
Så jag kommer aldrig att få vara en del av någonting friskt.
Och det sjuka är jag så trött på att jag bara vill stycka det i bitar och klämma ner det i ett sopnedkast. typ.
Ensamheten dödar mig, långsamt, smärtsamt och brutalt.
Dö i smärtor.
Ungefär som du gjorde.
Och jag blev tvungen att sitta vid sidan om och se dig försvinna mer och mer.
Se din kropp sakta brytas ner.
Se dig ha så ont, sån ångest.
Och tillslut så låg du där som ett litet barn i sjukhussängen.
Mata dig, ge dig dricka, hjälpa dig att klä på dig, flytta dig i sängen.
Du bara låg där, som ett skal.
Och jag var så rädd, jag var så rädd.
För varje andetag kändes som om det skulle vara ditt sista.
Det var så smärtsamt att se dig så,
du som alltid vart så full av liv och värme.
A free spirit.
Men det var inte bara du som bröts ner där i den där sjukhussängen,
jag bröts också ner.
Bit för bit.
Vi levde på ett hopp som inte fanns.
Och nu är allt så tomt.
Och nu behöver jag hjälp.
Fast jag har gett bort all min hjälp, jag gav den till dig.
Men jag behöver verkligen hjälp nu, jag behöver hjälp att orka med det här.
För jag håller på att bli galen från insidan och ut.
I'm loosing my fucking mind (again and again and again)
Linjerna blir suddigare och suddigare.
Jag vet knappt vad som är vad längre.
Vad som är jag, vad som är världen och vad som är galenskapen.
3/2-2012 Det gör för ont.
Gårdagen slutade i kaos.
Och min kära moder vile köra in mig till psykakuten.
Jag var så arg, sår jävla arg på att livet ska vara så orättvist.
På att mitt liv gick käpprätt åt helvete så fort och för att jag aldrig mer kommer att kunna vara den glada och hela Patricia jag en gång var. Att jag aldrig mer kommer bli mig själv igen.
För allt är förstört.
Över att jag förlorar gång på gång.
Jag skrek och sparkade i väggarna och möblerna (var i min rökruta).
Fick panikångest attacken från helvetet och grät hysteriskt i 1 ½ timme.
Allt gjorde så ont, jag föll ihop i en liten hög på golvet och grät så att jag knappt kunde andas och vred mig i smärtor.
Jag kunde inte sluta gråta, det var hemskt.
Jag ville bara dö.
"Ingenting spelar någon roll längre, ingenting."
20 mg stesolid, 100 mg nozinan, 400 mg seroquel, 50 mg propavan, 100 mg lergigan forte och 10 mg nitrazepam senare så kunde jag lugna ned mig.
Men det tog tid, och det var så smärtsamt alltihop att jag nästan svimmade.
Idag så har vi varit och tömt min fasters lägenhet.
Och jag fick hennes filt, och det elektriska ljuset+ lite fler saker.
Nej fy satan, jag orkar inte känna mer.
2/3-2012 Jag hatar er för jag kommer aldrig kunna bli som ni.
Jag hatar det här.
Jag ser på era bilder, och jag blir så djävulskt avundsjuk. Vi gick i samma klass i 4-4½ år.
Sen blev jag sjuk, sen blev jag bortglömd.
And it's kinda breaking my heart, att titta på era bilder.
Klass återträffar, utlands semestrar tilsamma, tjej kvällar, och skolgångar och gud vet allt jag är avundsjuk på.
För ni har ett liv, ni lever.
Även fast jag vet att ni har/haft problem, så verkar det ju uppenbarligen inte påverka ert vardagsliv någonting.
Ni har varandra, ni har vänner, ni ska ta studenten i vår och det skulle jag också gjort.
Istället har jag spenderat de senaste 5 åren på sjukhus och blivit hunsad fram och tillbaka som ett stycke kött.
Jag har blivit värre behandlad än skit och så traumatiserad gång på gång att jag inte ens vågar gå en promenad på 10 meter. Och jag är ensam, jag är så jävla ensam.
Jag vill inte ha nå jävla plåster på såren försäkringspengar och skit, jag vill ha mitt liv tillbaka.
Men jag är så pass ärrad att jag knappt vet om jag kommer kunna överleva, ärrad på insidan och ut.
Jag har förlorat så mycket, så mycket.
Jag har behövd vända om helt och hållet. Jag kan kolla på en bild på mig själv utan att veta vem det är.
Och hur fan blev det så här.
Jag vill vara normal, jag vill vara frisk. Jag vill gå och fika med vänner och bränna pengar på överflödiga klädesplagg, jag vill ha tillbaka min kropp, hela min kropp, precis som den var då. Hel frisk och ren.
Jag vill vara ute och röja på stan och jag vill ta min fucking jävla student i vår med mina hypotetiska vänner.
Jag vill inte vara den där, som ingen orkar med längre. Den som alltid blir ensam kvar.
Den som ständigt hamnar i kläm mellan socialkontor och psykiatriska slutenvårdsavdelningar.
Jag vill vara en fattig jävla student med mina fläckfria betyg.
Åh jag är bitter jag är så bitter för livet ÄR SÅ JÄVLA ORÄTTVIST och jag gråter när jag skriver detta.
Jag har förlorat så mycket, jag har förlorat mig själv, jag har förlorat mina vänner. Och vissa har jag förlorat förevigt för fan i helvetet jävla döden, jävla sjukhus, jävla cancer, jävla psykiska sjukdomar, jävla psykoser.
Och jävla jävla helvete vad bitter jag är.
Jag är så arg, så arg att folk är så ytliga, så ytterst jävla puckade.
Jag saknar att ha någon som bryr sig, inte en psykolog, inte en soc tant. En vän, en klass kamrat.
Men jag och männskligheten talar tydligen olika språk.
Jag går till min jävla idiotiska dagbehandling och träffar alla jävla puckade idioter.
Varför ska min värld vara så isolerad till psykiatrin.
När folk träffar mig för första gången så frågar de vilka diagnoser jag har och inte vad jag har för favorit intressen.
Jag är ingen fucking jävla diagnos, men tacka fan att jag ska leva med dem i resten av mitt liv och vara tvungen att medicinera mig till max i resten av livet för att inte falla ihop totalt.
Kroniker kroniker kroniker,
Överallt står det kroniker.
FAN TA MÄNSKLIGHETEN.
Jag vill bara göra allt ogjort. Ångra varje steg.
Jag är en skam och en belastning, och jag vette fan om jag kommer bli så mycket mer än det.
Så tänk på det, när ni klagar över för mycket läxor och prov, var glada att ni har några.
När ni förbannar er över att ni inte hittar någon studentklänning, så ska ni va riktigt jävla glada över att ni får ta studenten. Eller när en av era hundratals vänner möjligtvis ställer in en shoppingrunda, var glada att ni har en vän, var glada över att ni kan vistas bland folk, var glada över att åtminstonde någon annan utav de resterande 99 vännerna vill träffa er.
För vet ni, jag är ensam.
Vet ni, jag har förlorat.
Och inte nog med det, nu har döden hälsat på mig igen.
Så idag förbannar jag era gudar och jag skriker åt universum.
För från och med nu spelar ingenting någon roll längre, hur mycket jag än kämpar så kan jag aldrig bli som ni.
Hur mycket jag än kämpar så kan jag inte bli hel igen.
(Och nu håller mitt jävla alarm på och tjuter på mig, för å vad trevligt det är medicin dags (ja ibland kan jag vara ironisk) smaskigt, skål ta me fan jävla idioter)
2/3-2012 Om det ändå vore så väl.
2/3-2012 Säg nu ärligt hjärtat.
Åh, Känn efter hjärtat bränns det?
Säg nu ärligt hjärtat, bränns det?
Ja, hur fan känns det.
Ja, hur fan känns det egentligen?
Snälla snälla snälla kom tillbaka.
Allihopa, kom tillbaka.
Snälla kom tillbaka.
Det bränns hjärtat, ja det bränns.
Hjälp mig någon.
Ensamheten bränner.
Jag är så isolerad.
Och det bränns.
Ja det bränns,
Ensamheten bränner.
3/2-2012 Vem var jag då och hur blev jag nu?
Jag vill så gärna veta, hur fasiken såg jag ut.
Min gamla dator blev fuktskadad (Tack så jävla mycket mamma) och på den datorn fanns säkert tusentals bilder från en av den jobbigaste och mest kaotiska tid av mitt liv.
Jag var anorektisk. Och ingen fick ta bild på mig, fast som sagt jag hade tusentals bilder.
När jag var så sjuk så kunde jag bara se en valross i spegeln.
Men jag vet att jag brukade mäta mig själv, och jag kommer ihåg dem delvis.
Jag fick lätt händerna runt ovansidan av låren, och kunde nypa mig från magen mot ryggen.
Men jag har inte en enda existerande bild från den tiden.
Denna bild här uppe är tagen i augusti 2008. Och då vägde jag ca 9-11 kg mer än när jag var som smalast.
Och jag undrar och jag är så desperat efter att vet hur jag såg ut, jag vill veta hur jag såg ut.
Jag är så desperat att jag skulle svälta ner mig till den vikten jag hade då (är lika lång som då) men jag vet att det aldrig skulle fungera, med all denna neuroleptika.
Med viljelösa mig.
Med äckliga feta ätstörda mig.
3/2-2012 Får jag lov att vara rädd.
Från och med nu så kommer det inte vara nå mera "Du".
Allt vi gjorde tillsammans du och jag, det är borta nu.
Det kommer inte tillbax.
När vi var små, och du bodde i ditt gula hus vid stallet, så brukade vi gå ut på promenader. Och Ida och Rut följde med dom me (Getterna). Vi gick igenom en björka allé och letade fyrklöver.
Jag har nog aldrig hittat så många fyrklöver i mitt liv.
Det var så många att det borde ha gett både dig och mig tur i resten av våra liv.
Jag inser ju att det där med att fyrklöver skulle bringa tur är total bull shit.
För inte fan fick du någon tur.
Du blev sjuk, och nu är du död, efter långt lidande.
Och inte fan fick jag någon tur, jag blev sjuk jag med. Fast på ett annat sätt.
Jag ville dö, och vill det än i bland. Men du ville aldrig dö, du ville aldrig och du kämpade in i det sista.
Och nu är du död, fast allt du ville var att leva.
Och nu sitter jag här, jag skulle inte kalla mig livs levande men jag lever i alla fall.
Jag som så gärna ville dö.
Men jag är glad att jag inte blev mosad av den där långtradaren, och bilen med för den delen.
Jag är glad att dom där tabletterna inte förintade min kropp, eller att det där hoppet ledde till mer än en spricka i mitt ben.
Jag är glad att jag inte blödde ihjäl där på golvet.
Och jag är glad att alla andra totalt idiotiska saker jag gjort inte tog död på mig.
Men det är ett helvete, och ibland vill jag ingenting mer än att försvinna från jordens yta, även fast jag vet hur ont det gör, kanske inte för mig men för de som förhoppningsvis bryr sig om mig.
Jag har en sådan stor smärta inom mig, och den äter mig levande, sväljer mig hel.
Och just i denna sekund så har jag svårt att se vad som står på datorskärmen då bilder fladdra för mina ögon.
Om våldet och polisen, om bältessängar och tvångsvård.
Att bli skickad landet runt, och aldrig få behålla ett fäste.
Att vara hundratals mil i från de jag älskar.
Och att vara så fast, så kaotiskt.
Så liten och så rädd.
För jag har vart rädd. Jag har vart väldigt rädd, för många gånger.
För missförstådd och oförstådd.
Att jag blivit rädd för att vara rädd.
Och att människor inte går att lita på och att världen utanför mitt rum är farlig.
Det finns ingen plats där jag säkert kan gå.
Jag är ensam och för det är jag även rädd.
Allt vi gjorde tillsammans du och jag, det är borta nu.
Det kommer inte tillbax.
När vi var små, och du bodde i ditt gula hus vid stallet, så brukade vi gå ut på promenader. Och Ida och Rut följde med dom me (Getterna). Vi gick igenom en björka allé och letade fyrklöver.
Jag har nog aldrig hittat så många fyrklöver i mitt liv.
Det var så många att det borde ha gett både dig och mig tur i resten av våra liv.
Jag inser ju att det där med att fyrklöver skulle bringa tur är total bull shit.
För inte fan fick du någon tur.
Du blev sjuk, och nu är du död, efter långt lidande.
Och inte fan fick jag någon tur, jag blev sjuk jag med. Fast på ett annat sätt.
Jag ville dö, och vill det än i bland. Men du ville aldrig dö, du ville aldrig och du kämpade in i det sista.
Och nu är du död, fast allt du ville var att leva.
Och nu sitter jag här, jag skulle inte kalla mig livs levande men jag lever i alla fall.
Jag som så gärna ville dö.
Men jag är glad att jag inte blev mosad av den där långtradaren, och bilen med för den delen.
Jag är glad att dom där tabletterna inte förintade min kropp, eller att det där hoppet ledde till mer än en spricka i mitt ben.
Jag är glad att jag inte blödde ihjäl där på golvet.
Och jag är glad att alla andra totalt idiotiska saker jag gjort inte tog död på mig.
Men det är ett helvete, och ibland vill jag ingenting mer än att försvinna från jordens yta, även fast jag vet hur ont det gör, kanske inte för mig men för de som förhoppningsvis bryr sig om mig.
Jag har en sådan stor smärta inom mig, och den äter mig levande, sväljer mig hel.
Och just i denna sekund så har jag svårt att se vad som står på datorskärmen då bilder fladdra för mina ögon.
Om våldet och polisen, om bältessängar och tvångsvård.
Att bli skickad landet runt, och aldrig få behålla ett fäste.
Att vara hundratals mil i från de jag älskar.
Och att vara så fast, så kaotiskt.
Så liten och så rädd.
För jag har vart rädd. Jag har vart väldigt rädd, för många gånger.
För missförstådd och oförstådd.
Att jag blivit rädd för att vara rädd.
Och att människor inte går att lita på och att världen utanför mitt rum är farlig.
Det finns ingen plats där jag säkert kan gå.
Jag är ensam och för det är jag även rädd.
31/1-2012 Midnatts-ångest innan helvetet bröt sig lös.(igen)
2/2-2012 Hur fan känns det egentligen?
Panikångest attack.
Nej detta vet jag inte om det är rätt att psykiatrisera.
Jag sörjer, jag är ledsen.
Jag har förlorat en stor och viktig del av mitt liv (igen).
Och jag är ledsen.
Jag höjer ljudet på stereon för att dränka ljudet av gråten.
I denna sekund känns rakbladen så nära, men jag ska klara det här.
Eller hur? Visst ska jag det? Det var väl det som var sagt.
Jag har känt mig så tom idag, och blivit så arg på mig själv för att jag inte känner något!
Varför känner jag inget? "Jag borde ju känna något, jag borde gråta."
Den där rädslan att inte gråta när man borde.
Som Innan Isabelles minnesstund. Jag var så tom och tänkte att nu ska jag åka dit, till ett rum där alla är samlade kring sorgen och så kommer jag sitta där och vara alldeles likgiltig eller ännu värre lé.
Men nog fan kom gråten då.
Och nog fan kom gråten ikväll.
Men dessa tårar är så tunga att bära, dom kväver mig. Eller dränker dom mig?
Vi alla som kände min faster på ett eller annat sätt är ledsna nu.
Men varför känner jag mig så ensam då?
Varför lämnar alla mig, varför låser jag in mig på rummet och gråter när ingen ser.
Och jag börjar sakna, allt och alla jag någonsin saknat.
Jag börjar sakna mig själv igen.
För med saknad kommer saknad.
Och med ångest kommer ensamhet.
Nu ska jag peta i mig en stesolid och ta ett fotbad+cigg.
(Nu skulle jag vilja dränka mina sorger i alkohol och blod, men jag vet så mycket bättre...jag hoppas bara att jag Orkar så mycket bättre)
2/2-2012 Är det det här vi har väntat på?
Hon är död. Hon är död. Hon är verkligen död.
Är det menat att livet ska gå vidare, eller vad då?
02/02-2012 Kan livet någonsin gå vidare?
Jg hatar det här. Jag verkligen hatar det här.
Jag är så tom inuti, fylld med stora hål.
Jag har släpat mig runt som en zombie idag.
Men jag önskar jag kunde känna.
Ibland hugger något till i mig, som en kniv eller ett basebollträ för den delen.
Jag vet inte vad det där huggandet är för känsla.
En 2 sekunders Panik attack, möjligt vis.
Jag pratade med K idag (min sjuksyrra).
Jag sa att jag var så avundsjuk på de övriga i min familj,
för dom har en sak jag avundas.
Dom har tron, dom kan tro.
De kan tro på en himmel, att du är där med din pappa och dina hästar, att du har det bra.
Att du är på en bättre plats.
När jag försöker tro, så inser jag tillslut att det ända jag gör är att lura mig själv.
Jag vet vart du är.
Du är på bårhuset, du är kall, du är död.
K försökte förklara för mig att det är bara skalet av dig, du var ju en personlighet, du hade en vilja och att det var det som verkligen var du och inte skalet som ligger på bårhuset.
Det är lite lättare för mig att ta till mig, men egentligen så är jag för logisk för mitt eget bästa.
För din personlighet styrdes av din hjärna, dina elektroner och nerver och vener och fan vet allt vad som finns i kroppen.
Och nu är det dött.
Men du, jag ska lura mig själv idag för det vet jag att du skulle viljat att jag gjorde.
Jag blickar in i det levande ljuset.
Lågorna fladdrar i rummet.
Och det är du.
Det är du som visar att du finns här.
Precis som den där hemska dagen då jag fick reda på att Isabelle hade dött.
Då satte jag ute i rökrutan in till natten och vindspelet klingade och då lät jag mig själ tro att det var du som försökte visa att du fortfarande fanns, att du inte var borta.
Idag får jag lura mig själv, det får jag göra en tid framöver.
Men om jag lurar mig själv för länge så faller jag på eget grepp, då blir den den himlen och den där friden något att längta till, då vill jag dit och träffa er igen, vara med er prata med er se era hjärtan slå.
För hur var det, i himmlen lever man i lugn?
Nej sudda sudda bort det.
Så här är det: Nina du är död, du är på bårhuset. Isabelle du är död, och din aska ligger i en urna (och jag försöker att radera bilden av hur de gör dig till aska ur min fantasi) du har en grav och dit går jag och lägger blommor och sjunger en sång . Opa (farfar) Du är också död, även du i en urna, men du är spridd med vinden så jag vet inte vart du är, du är nog "ett med naturen" så att säga.
Ni är alla döda och era kroppar omhändertagna på ett eller annat sätt, thats it, det är fakta och inte jag som är en kallhjärtad psykopat. Det är sanningen och sanningen är hård ibland(för det mesta).
Men en sak är helt säkert, erat minne, minnet av er kommer fortsätta leva i oss alla som kännt någon av er.
Jag minns det bra, det roliga knasiga men även det dåliga.
Så ni lever på ett sätt, ni lever vidare i mig och många andra. I våra minnen, som är kopplade till resten av vår kropp, hjärtat inkluderat.
Och ni kommer leva i många år till, i flera generationer. Om jag får barn så kommer de få höra om alla dessa personer, som jag älskade av hela mitt hjärta. Ni finns kvar där, i huvudet mitt. För jag har ett väldigt gott minne. Och minnet av er lever vidare med mig.
Vila i frid.
I love you i swear thats true, i can not live without you.
2/2-2012 Tomhet.
Jag känner mig så tom.
Och jag blir så arg på mig själv, för visst borde jag känna något?
Jag borde gråta, jag borde vara ledsen.
Och det är jag, tror jag.
Men inget komer liksom ut, det stannar där inne, i mina tankar.
Och där snurrar de och maler hela nätterna, hela dagarna.
Åh nej det här är så fel.
Du skulle inte dö. Inte nu. (inte någonsin)
Och jag hatar mig själv ännu mer för att jag till och med i bland önskat att du skulle dö, så vi alla skulle slippa lida.
Men det är somsagt nu det riktiga lidandet börjar.
Det är nu vi måste älta och mala alla val och uttalanden vi gjort.
Det är nu vi måste sakna och sörja och gå i tusen bitar.
Ibland är det bara för mycket för mig.
1/2-2012 Känns som om hjärtat mitt exploderat och lämnat ett massivt hål i krater form
Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.
Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: “Hon är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.
Hon var vårt norr, söder, väst och öst,
vår arbetsvecka och vår söndagströst,
vår dag, vår afton, vårt tal, vår sång;
vi visste inte att det skulle ta slut en gång.
Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll. (W. H. Auden)
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.
Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: “Hon är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.
Hon var vårt norr, söder, väst och öst,
vår arbetsvecka och vår söndagströst,
vår dag, vår afton, vårt tal, vår sång;
vi visste inte att det skulle ta slut en gång.
Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll. (W. H. Auden)
Vila i frid nu. Vila i frid.
Det känns så ofattbart, även fast det var så väntat.
Jag har vart med om det här förut.
Och man kan aldrig förbereda sig för något sådant här , även om man tror det.
Jag vet inte vem jag är idag.
1/2-2012 Knocking on heavens door.
Jag kunde knappt somna i natt, jag tänkte på Isabelle.
Och kände en sån där rivande, huggande saknad.
Som en zombie pallrade jag mig upp gick ut tog en cigg, kommer in och hör min pappa prata i telefon inne på toaletten.
Han låter stressad, ganska uppgiven och frågar om personen i telefonen vill prata med mig (mamma), nehe ok då.
Låt mig prata med henne.
Jag fick en hemsk känsla kände att det var något på gång, redo att rusa till sjukhuset och ta hand om faster min spendera ett par sista minuter med henne.
Man mamma lät samlad men ändå allvarlig.
-Jo det är så att Nu har nina Gått vidare, hon somnade in för en liten stund sedan, jag är på väg till sjukhuset nu.
-Nej nej nej nej nej nej nej nej nej. För varje nej så gick jag ett steg bakåt ända tills jag stötte ihop med väggen.
Det kan inte vara sant, inte idag. Jag skulle ju hälsa på dig. Du skulle le och jag skulle stryka dig på din varma panna.
-Det här går inte sa jag, jag har soc möte jag måste gå på mötet. jag måste härifrån. jag vill inte se er inte höra er, och min syster vet inget än. Jag stängde av känslorna helt. och sprang ut till taxin.
Taxiresan var en enda jävla dimma, jag grät och glömde helt bort att andas.
När de öppnade dörren på solå och sa godmorgon så bröt jag ihop. Jag skrek och jag grät sparkade och slog i väggarna (förlåt för att jag gjorde ett hål med dojjan). Jag skrek.
JÄVLA LIV
Jävla helvete
Jag orkar inte mer, JAG ORKAR INTE MER.
Och jag grät där i en hög på golvet.
Jävla sjukhus.
jävla cancer och
jävla död, varför ska alla dö. Snälla dö inte.
-Har det hänt något patricia, eller är du bara allmänt ledsen.
-Hon är död. HON ÄR DÖD.Hon är död Hon är död Hon är död Hon är död
Jag satt i säkert 5-10 minuter och kunde bara säga; Hon är död.
Pappa och syster hämtade upp mig och vi åkte till sjukhuset.
Jag vill inte se henne, jag vill att hon ska se ut som vanligt.
Men det gör hon inte. Hon är troligtvis ganska kall.
Men jag vill så gärna gå upp dit ch krama hennes hand och pussa henne i pannan.
Men jag våga inte, jag orkar inte.
Idag är jag tom. så tom så tom.
29/1-2010 Leversvikt.
Jag var och hälsade på dig idag.
Som sagt det blir bara värre och värre härifrån.
Du var gul i hyn, gul i ögonvitorna.
Den där jävla cancern har pajat levern totalt.
Förstört allt, överallt.
Vi kom med lila rosor till dig, din favorit.
Åh vad du log, och sen somnade du igen mitt i leendet.
Du mådde så illa, spydde och spydde även fast du fått tre olika mediciner mot illamående.
Det var för jobbigt att se så jag höll mig mest i matsalen.
Jag "tål" inte spyor, eller snarare när andra spyr eller om jag spyr "okontrollerat så att säga"
Men när jag stoppar fingrarna i halsen så tvekar jag inte en sekund. Det är kontroll.
Så jag var faktiskt ganska rädd att vara nära dig idag, du var så olik dig själv.
Jag gav dig en Puss på pannan och sade hejdå och du log, jag älskar att se dig leé.
Jag tror inte du vet vad det är som händer just nu.
Men det är lika bra.
För det är inte trevligt på något sätt.
Det är förjävligt för att vara ärligt.
Och jag blir så arg på mig själv.
Jag älskar dig, men jag orkar inte mer.
Väntar ni på mirakel så ge upp. Släpp hoppet.
Det kan tyckas vara förbjudna tankar i svåra tider
Men i bland så hoppas jag att du dör.
Så vi kan sluta detta lidande och börja lida på riktigt i stället.
27/1-2012 Utskrivning
Det blev en snabbis på dårhuset, men tillslut så hittade jag vägen tillbaka till mig själv lite grand.
Förvirrad Å så förvirrad, men what to do.
Stress.
Men nu vill jag hem till hundarna och gosa och mysa.
Och åka och klappa på min fasters panna.
25/1-2012 St.Göran
Jag reser mig upp ur medicin dimman.
Tar en cigg, en morgon cigg.
Sätter mig i taxin och kollar ständigt över axeln för att se om det är någon som förföljer mig. Om jag är skuggad.
Och det är jag det känner jag.
Jag nyper mig själv i armen för att inte sjunka in i skräckens värld.
Det här håller inte.
Jag ringer min sjuksköterska och åker mot mottagningen.
Jag har haft en ganska stabil period även om jag vart väldigt labil samtidigt.
Så hon har inte sett den här sidan av mig förut.
Den paranoida, vanföreställda på näppen till dissociativa sidan.
Hon tar upp telefonen, ringer en kollega.
Han sätter sig på en stol framför mig och hon ber honom att ta hand om mig medans hon går och hämtar min läkare.
Han knäpper med fingrarna för att få mig att reagera, allt han vet om mig är att jag lider av paranoia för tilfället och är på väg att börja dissociera totalt.
Försvinna alldeles för långt bort.
Läkaren blir så bekymrad så han ringer 51:an (avd på st.Göran) på en gång. Det är fullt.
Så han remiterar mig till länsakuten.
Nej nej nej, inte dit. De enda gångerna jag kommit dit så är det genom den såkallade VIP entreen (polisentren det vill säga) Insläpad med handfängelse och fast spännd. Dom förstår inte, det är ju verkligen någon som är efter mig.
Spruta efter spruta efter spruta.
Haldol, Cisordinol, Stesolid.
Fast spänd, med byxorna nerdragna samtidigt då jag ligger där helt fast.
Det är vad länsakuten gjort med mig varje gång.
Men hon pratade lugnt med mig nu, sa att vi skulle klara detta tillsammans. Frivilligt.
Inget tvång, För polisdramatik vill varken hon eller jag.
Vi kommer till akuten och det är helt öde.
Hon räcker fram dem mitt leg och frikort.
Läkarn kommer inom några minuter och sätter mig i ett rum med K (sjuksyrran).
Han pratar med mig men jag hör inte jag ser inte jag vet inte.
Du ska stanna här nu, tills på fredag.
Och jag vill ge dig en spruta för att lugna ner dig (å nej ånej förgifta mig inte)
Patricia det här blir bra säger K.
Vi vill bara hjälpa dig.
Sedan sitter jag där på en brits med ett vak.
Och väntar och väntar på att någon ska bli utskriven från 51:an så jag får komma dit.
Det irrar omkring folk överallt men tillslut kommer två välkända ansikten, fast just då var ingen välkänd.
Läkaren ger mig mera stesolid och neuroleptika. Och jag är så rädd.
Så vilsen.
Jag vet inte vad som är verkligt eller inte.
Jag går i korridoren som jag gått i så många gånger, men nu är jag vilse.
Min kp skriver en stor 3:a på min hand, det är ditt rum Patricia.
Tillslut kunde jag vila en stund.
Och tillslut kunde jag sova nästan en hel natt för första gången på flera veckor.
24/1-2012 Någon gång på natten.
Jag kunde inte sova. jag var så rädd.
Kännde mig övervakad och försökte bli lugnad genom att de sa till mig att det endast ar paranoida vanföreställningar.
Jag välte möbler och skrek så högt jag kunde.
I mitt huvud knackade polisen på dörren.
Och min älskling, jag såg henne.
Jag såg (i mitt huvud) Min älskade vän hänga där i taket, ryckande, krampande och hon stirrade på mig och sa:
"Du kunde gjort mer, varför räddade du mig inte.
Du kunde ha stoppat det här, alltså är det ditt fel. Allt som hänt dig, och allt som hänt mig är ditt fel.
Du har mitt blod på dina händer.
Du gjorde ingenting, och det var detta ingenting som fick mig att ta steget.
Att hoppa och bli buren av snaran."
Jag var så rädd så rädd.
Jag är väldigt rädd av mig.
Men detta fick skräcken, skulden, skammen, förföljelsen att ta över.
Jag fick inte mycket sömn denna natt kan jag lova.
Det var en levande mardröm.
Och känslorna blev för svåra att hantera att jag började dissociera.
Någonting jag har en tendens att göra.
Och det gjorde ingenting bättre.
24/1-2012
Det blev inte mycket sömn inatt, en sådär 4 timmar kanske.
Så som det har varit den senaste tiden.
Jag var på läkarsamtal idag, och de var oroliga för mig, att jag tog på mig för mycket ansvar, jobb och belastningar.
Att jag knappt sover och humöret och sinnesstämmningarna är påväg att tippa över till alldeles fel håll.
De skrev ut Nitrazepam till mig, stilnocten fungerar inte längre. Möh.
Och dom har rätt.
Det här är för mycket för mig att bära, men det hjälper inte. Det spelar ingen roll.
För jag måste göra något. Jag måste finnas där.
Jag måste ha en mening, jag har inte tid att vara sjuk nu.
För det är du.
Du är så sjuk så sjuk, och jag måste hjälpa dig.
Jag spelar ingen roll.
Allt handlar om dig nu.
Ditt välmående, ditt bästa.
Nu betyder du verkligen allt för mig.
Så skärp dig Patricia, skaffa dig lite kontroll.
Det är inte rätt tid nu.
En sjukdomsepisod är det inte rätt läge för nu (om det någonsin är det frågar jag mig)
23/1-2012
Jag satt vid din sida under 8 stillsamma timmar idag.
Du var så trött, så förvirrad.
Vad brukar man säga?
"Lyset är tänt men det är ingen hemma"
Jag pratade med doktorn, jag undrade varför de inte satt blodtrycks/puls/andnings mätare på dig.
Svaret var: Ibland är det bästa inte att hjälpa någon överleva, utan när man är så här sjuk så är döden oftast skonsammare.
Det vet jag. Det vet jag mycket väl.
Men jag vill inte att du ska dö ensam.
Jag vill vara där vid din sida, jag vill inte att du ska vara ensam och rädd.
Att ditt sista andetag ska vara fyllt av ångest och rädsla.
När Jag var där idag så kännde du knappt igen mig, men du log och det är jag tacksam för.
Du ville upp och gå, sitta i matsalen och slita utt alla sladdar och dropp.
Du var så förvirrad.
Jag drog upp staketet på sängen, klappade dig på din kallsvettiga panna och sa: Det är lungt, allt är lungt, sov nu.
Och du slöt ögonen och somnade igen.
Senare på kvällen så bar dom in dig i en special rullstol, med nackstöd och sådant.
Du fick sitta i matsalen och jag öppnade balkongdörren så du kunde känna den kalla vinter vinden.
Jag gav dig en näve med snö och du kastade den glatt mot mig. Det kändes nästan som om DU var där igen.
Men sen så rördes allt ihop sig.
Du trodde att dina arbetskollegor hade flygit till dig från sydney, men jag blev tvungen att förklara för dig precis som man förklarar för små barn att; nej, dom åkte bil hit, från jobbet, du jobbade där med dom och dom tog bilen hit till dig.
Sedan somnade du åter igen i något slags morfinbrus.
Men det var en fin dag, Det mesta du sa var i stil med "goddag yxsskaft" men du jag älskar dig ändå.
-Ja, man får vara lite förvirrad ibland som du sa.
Och du det har du helt rätt i.
Nu är jag helt slut, och ska lägga mig för att sedan troligtvis ligga och vrida mig i sängen ett par timmar.
22/1-2012
Det har gått så fort nu.
I torsdags var du uppe och gick på sjukhuset.
Du ville ha pizza, vi åt tillsammans allihopa.
Inträngda i en liten hård landstings soffa.
Men du var vaken, du pratade med oss.
En bit av DIG lös igenom sjukdomen.
Sen rasade allt igen.
Vi har suttit och vakat vid din säng i timmar idag.
Men du sov bara.
Du var inte vid medvetande.
Det gick inte att prata med dig.
Du kunde inte röra dig. Du har fått en luftmadrass som om fördelar din tyngd så att du inte ska få liggsår.
Du andades så tungt, hjärtat kämpade på för fullt.
Jag blir så rädd av att se dig såhär.
Det har gått så jätte fort.
Det här är värre än vad jag någonsin kunnat förbereda mig på.
Du försvinner bort från oss nu.
Du har alltid varit så envis, sådan stor vilja.
Fart och fläkt.
Nu är du plötsligt så sjuk, så bräcklig.
Det är inte mycket kvar av dig.
Jag vågade knappt somna igår natt.
Jag var rädd att de skulle ringa från sjukhuset,
och att jag skulle missa det.
Fan. Det här är svårt för mig att bära
21/1 2012
Nu är slutet nära.
Du tynar snabbt bort ifrån oss nu.
När jag satt där idag, bredvid din säng på sjukhuset.
Så var jag så rädd.
Så jätte rädd.
Jag kollade på din bröstkorg, och mellan varje andetag så frös jag till is.
Skulle du ta ett till andetag, eller skulle detta vara ditt sista.
Du öppnade ögonen ibland.
Kollade på oss, mumlade några osammanhängande ord ibland, och somnade mitt i meningarna.
Men du såg så lugn ut.
Jag tror inte du hade så ont idag,
de har satt in en morfinpump till dig.
Du log, du grät.
Och vi alla grät inombords.
Så rädda för att göra det svårare för dig.
Och för att vi vet att vi kommer förlora dig.
De på sjukhuset och vi försöker göra allt för att det ska gå så smärtfritt till som möjligt, för att du tryggt ska kunna ta ditt sista andetag.
Men det är så svårt, så svårt att sitta på sidan om.
Så maktlösa.
Du har vart sjuk länge nu, och jag kan inte räkna hur många gånger jag tänkt att "Nu kan det väl inte bli värre" Men alltid blir det värre.
Nu vet jag att det inte kan bli bättre, Det blir bara svårare och svårare.
Jobbigare och jobbigare.
Det kan inte bli bättre.
Det finns inget hopp längre.
Inte ens ett mirakel kan rädda dig nu.
Jag har redan valt vad för kläder jag ska bära på din begravning.
Jag vill att du ska ha en "riktig" grav. Med gravsten och blommor.
Men jag tror att du vill bli spridd med vinden.
Med hästarna och din pappa.
Det gör mig så frustrerad.
För jag vill veta vart jag kan hitta dig.
Jag vill inte tala med vinden.
Jag är så rädd nu.
Jag vill inte förlora dig.
Inte nu.
Inte någonsin.
Men ingen eller inget varar för evigt.
Döden är ett faktum.
Men jag vill inte att ytterligare en person jag älskar ska tas i från mig...alldeles för ung.
Men jag lovar dig, jag ska skicka upp tankar till dig.
Jag kan lådsas tro på en himmel.
Så jag kan veta vart du är även när du har dött.
så du inte blir slukad av vinden.
Jag älskar dig.
Hej då, vi kanske möts i en dröm
