Jag saknar er.

Det gör så ont och jag vet inte hur jag ska hantera denna smärta.

Destruktiviteten är en bana jag automatiskt får upp i tanken,

Men vill jag det?

Vill jag verkligen gå i de onda cirklarna.

De första fem minutrarna efter att skadan är skedd så tänker jag för det mesta: Åh! Varför gör jag inte det här oftare.

Men sen kommer skammen, skulden och paniken.

Hur ska jag kunna dölja detta, långärmat och långbyxor blir som ett fängelse.

Hur ska jag obemärkt kunna ta mig till sjukhuset för att få skiten sydd osv osv.

Det är inte det här jag vill.

Jag vill vara frisk.

Och alla de terapeuter, psykologer och psyiatriker jag träffat i olika behandlingar, när de frågar mig vad jag vill uppnå med behandlingen så har mitt svar alltid varit och kommer troligtivs alltid att vara: Frihet.

Jag vill bli fri.

Fri från onda cirklar.

Fri från den oerhörda smärta jag känt sedan jag blev sjuk och sedan jag förlorat.

Förlorat de jag älskar, sedan jag förlorade mig själv.

Och allt är fortfarande lika overkligt och jag är fortfarande lika förvirrad.