Imorgon blir jag inlagd på sjukan (Läs:Psyket).

Blir bara borta i ett par dagar...tror jag.

Idag är en sorgens-dag.

Vi hade en ängel till låns, och nu är hon inte längre bland oss.

De senaste tre dagarna så har jag i princip bara suttit under ett täcke i soffan med hundarna.

The great depression är påväg och då blir övriga saker för svåra att hantera.

Jag har satt på mig ett slags stenansikte, men när jag åkte ut till minneslunden (kunde inte åka till graven) såg ljusen, blommorna. Och det kändes som om jag åkte tillbaka i tiden. Måndagen den 16 november 2009, det vill säga dagen efter du dog så åkte jag dit till just denna minneslund, då krossades mitt stenansikte.

Tårarna rann ner för kinderna och jag trodde att benen skulle ge vika. 

- Jag saknar dig, jag saknar dig så. 

Du var inte den första jag förlorat och inte den sista heller.

De säger att det blir lättare med tiden, men tiden läker inga sår det vet jag allt för väl. 

Min lilla älskade värdefulla ängel, även om jag vet/förstår så kan jag inte sluta fråga mig själv.

Hur tänkte du egentligen, hur tänkte du? 



Vila i frid nu min vän, jag ska bevara ditt minne.

Ditt oskyldiga minne så rent och fint.

<3

Frustration i mängder, minnen som gör ont.

En känsla som är svår, vad fan har jag gjort.

Jag blir så deprimerad över alla lyckliga jäklar,

eller snarare vad gick fel jag vill också ha ett liv där en dålig hårdag är det enda som känns svårt.
Jag känner mig sviken, bedragen.

Vad gjorde jag för något annorlunda.

Varför fick inte jag er fulla uppmärksamhet.

Det låter som om jag svamlar nu, och det gör jag för min hjärna mina tankar går snabbare än ljusets hastighet och allt förvandlas till en spya utav ord.

Jag låser in mig själv igen och önskar att jag kunde få allting ogjort.

Men så här är edt, det är sanningen.

Den suger, en käftsmäll ett sammanbrott.

Jag känner mig som en utomjording, som om jag kommer från en annan planet,

och ibland, ibland blir den knslan för stark eller tankarna för många och då sitter jag här en tisdags kväll i jävla november som kalendern skriker så stort.

Men jag är kvar där, där jag såg dig sist, jag är kvar.

Inte du, jag existerar och det gör inte du.

Ja då sitter jag här med alla tankar alla känslor och allt som går så fort.

Då sitter jag här ensam som fan, störd som få.

Jag vill inte få någon sympati uppmärksamhet.

Vara ett offer en sjukdom ytterligare en patient.

Inte ens hämnd duger nu.

Täcket över huvudet, stänga ögonen.

Blunda och låta det som skedde ske och det som ska ske likamed.

 

 

Overklighetskänslorna är så frustrerande.

Det har gått så lång tid och mycket mycket har hänt.

Så mycket att det rör ihop sig i huvudet att jag knappt vet vad som är vad.

Vad som är historia, och vad som händer nu.

Jag har så många minnen i mig som gör så ont,

så många minnen att jag glömmer bort vad som händer nu som hindrar mig från att blicka fram.

Jag känner mig så liten så liten.

Vilsen.

Vilsen i mig själv.

Jag kan inte gömma mig frå känslan.

Så som jag gjort.

Stängt av, blivit en robot.

Mekanismer och instinkter.

Sanningen är hård.

Sanningen är för hemska att uthärda.

Så jag gömmer mig, där bara mina egna demoner kan nå mig.

I alla fall vad jag tror.

Och när känslan väl kommer, då är jag varken beredd eller kapabel att hanterea den.

Då gör den så ont att ångesten inte går att uthärda.