Änglahjärtat <3
Jag saknar dig så...
Yes, you're in my head but that doesn't make you here.
Som att hoppa ned från Eifelltronet.
Verkligheten blir skev, det är svårt att hänga med.
Det känns som om livet passerar förbi i revy.
Allt som hände då, jag tror det händer nu.
Du är stark, du är starkare än det här, ellerhur?
Vad händer, väggarna går sönder och my mind i fucking me.
Snö och tecken från Universum.
Den vita tysta snön faller utanför fönstret.
Den vita tysta snön som bäddar in världen i bomull,
så rent. Rent som snö.
Jag vet vad du hade gjort nu min vita ängel.
Jag kan höra ditt skratt, jag vet att du är lycklig nu.
Det liksom känns.
Vindspelets toner dansar i luften.
Och jag vet att du är här nu, det tröstar.
Det tröstar min älskade änglavän.
Mitt skratt, mitt ljus.
Vi brukade spela i takt du och jag.
"Våra hjärtan slog lika hårda slag"
Ängeln min vi bor i olika världar,
för du valde att lämna min.
Jag dansar i snön, hoppas att den sköljer mig ren.
Jag dansar till melodin, ditt skratt, din röst.
Båda våras dröm.
"Nu vet du mer än vi.
"Nu vet du mer än vi.
Nu vet du vad som händer när man dör.
Visst är det så att antingen är döden en vila
och då är döden ingenting att vara rädd för.
Eller så förs man någonstans
till ett evigt liv och lever där i lycka.
Och då är döden någonting att längta efter.
Varför skulle man vara rädd för döden?
Visst är det så, du som vet?"
Ängeln min du är fri och lycklig nu, men snälla du...
Ängeln min du är fri och lycklig nu, men snälla du...
Kom och dansa med mig igen någon kväll.
Just nu är det jag känner, en lättnad blandat med sorg.
Just nu är det jag känner, en lättnad blandat med sorg.
Åren går till spillo.
Idag när jag satt i samtal så insåg jag att det är tamefan snart ett nytt åt.
Och jag blev så rädd.
Hela detta år har jag gått runt inågon slags dimma, ett brus.
Som en maskin, en robot, något tomt som ekar.
Ninas sjukdom och död tog så hårt på mig, det är aldrig lätt att förlora någon, en familjemedlem.
Och jag saknar henne, det är klart jag gör.
Snart är det tre år sedan Isabelle dog och jag har inte kommit över sorgen än.
Och sorgerna blir fler, fler och större.
Till skillnad från när isabelle dog så har jag nu när Nina dog stängt av känslorna mer eller mindre.
På ett annat sätt helt enkelt.
Jag har gråtit i min tystnad, för det mesta vart alldeles stel.
Och sedan så kommer det när det minst anas och då brakar hela världen samman, och jag går i tusen bitar.
Ni är borta, döda.
DÖDA.
Jag kan säga det tusen gånger utan att förstå.
Ett så lätt ord.
Döden.
d.ö.d.e.n
Ett så lätt ord att säga men svårt ord att förstå...riktigt förstå.
Jag söker efter något, en lösning en lättnad, ett svar eller en förändring.
Jag känner mig som den vandrande vålnaden.
Så svårt att känna men när jag väl känner så känns det så mycket att jag driver mig själv till vansinne.
Det gör så ont inombords att jag faktiskt inte står ut.
Och då är kemiska substanser den enda lösning jag har, nej inte lösning men lättnad.
Vart vill jag komma, jag har ingen jävla aning och tankarna åker snabbare än på autobahn i ihuvudet och kroppen.
Jag kan inte förstå att så lång tid har gått.
Väl i stunden så känns allt plågsamt långsamt men så här i efterhand så har allt gått så jävla snabbt.
Men jag vill inte att det ska bli något nytt åt, jag vill ha ett helt år, ett rent år.
Ett friskt år.
Men jag vet att jag kommer börja ett nytt år, samma gamla år av galenskap.
Det känns så hopplöst, lönlöst.
Jag kommer aldrig bli frisk, men om jag väl blir det hur vet jag det.
Känns det?
Hur känns det att vara lycklig, hur känns det att vara kär, hur känns det att vara stolt över den man är?
Hur känns det.
Ja hur fan känns det egentligen?
Ett nytt år av galenskap, det är det som komma skall.
Ett nytt år av galenskap, det är det som komma skall.
Me back then.
En ängel i min famn.
Jag saknar dig älskade vän.
Det är ensamt och tomt här.
Tomheten gör så ont,
det borde du om någon veta.
Eller snarare det skulle du ha vetat.
Du finns inte mer.
Du avslutade matchen, blåste av fighten.
Jag vet inte om jag ska skrika eller gråta,
om jag är arg eller bara väldigt väldigt..ledsen.
För jag saknar dig.
Jag vrider och vänder på mig.
Hösten 2009, hösten då du valde att ditt hjärta inte längre skulle slå.
Jag var annorlunda då, både i person och utsende.
Vi var jämn gamla du och jag.
Små-tjejerna i huset.
Så jag förändrats, inte alltid till det bättre, men ändå en förändring.
Jag undrar hur du skulle ha förändrats.
Jag vill se dig, röra vid dig, höra din röst.
Jag vill se dig växa.
Fan...du skulle ha blivit hon som överlevde.
Och jag kan inte sluta känna mig...skyldig.
"Hon älskade dig, och du älskade henne. Det är allt som räknas"
Och så sitter jag här och ensamheten kan inte sluta eka.
Låt mig skruva tillbaka tiden, snälla någon.
Låt mig skruva tillbaka tiden, snälla någon.
HJÄLP MIG. Någon.
Jag börjar bli väldigt desperat här.
Det gör så ont inombords att jag får panikkänslor, jag känner mig fast i min egen kropp, i någon slags verklighet som är så overklig at inget stämmer.
Vad ska jag göra.
Fram, bak? Höger, vänster?
Vart jag än vänder så ser jag smärta och misär.
Något trasigt som inte går att fixa ihop.
Det är inte Gult längre.
Den ena tabletten efter den andra.
Jag vill bara få slut på känslan, eller kanske är det bristen som ekar så tomt.
Jag vill få tyst på sorlet i mitt huvud.
Jag måste kväva skriket inombords.
Det gör ont, ja det gör det.
Det är skrämmande hur liten man är.
Ingenting, ibland känner man sig ingenting värd.
Eller är det livet.
Eller rädslan.
När man ser andra gå vidare men själv sitter kvar på samma punkt.
Trampar och trampar på samma ställe så att man nästan får friktions sår.
Eller när man saknar, när man saknar någon så mycket fast inga makter i hela världen kan ge mig den tillbaka.
Alla endlösa kvällar och nätter.
Då jag sitter vaken och gråter tills det känns som om ögonen blöder.
När man bara vill skrika och slåss bryta sig loss.
Jag vill hitta hem, jag vill hitta hem igen och jag behöver mitt sammanhang.
Jag behöver en mening en anledning, jag behöver något bevis på att det kan bli bättre.
För jag är så satans jävla trött på att kämpa utan en mening.
Utan en anledning att vakna på morgonen.
Någon som förstår mig för annars är jag heller ensam.
Jag vill inte stå i en folk massa och känna mig så ensam så ensam.
Jag vill ha ett värdigt liv, något drägligt.
Kommer ni ihåg mig?
Vet ni att jag existerar?
Kommer ni ihåg mig?
Vet ni att jag existerar?
Saknar ni mig? För jag saknar er?
Är livet vänligt mot er?
Eller vill ni samma som jag, tillbaka, bort här ifrån.
Tillbaka till någon mening.
Och meningen var vi.
Det fina vi hade, det onda vi kunde bekämpa tillsamans.
Just nu känns det som tusen mot en.
Tusen mot en och det är inte gult här längre.
Det försvann för länge sen.
Dagar som dessa.
Allt skriker och gör ont innuti.
Jag saknar det, tryggheten.
Älvgården, mina vänner, mitt liv.
Kroppen protesterar, tankarna skär.
Jag saknar det, att ha ett samanhang.
Att slippa kämpa så in i norden hela tiden.
Jag skulle bara ha lagt mig ner, vägrat acceptera ett nej.
Jag avundas, varför fick inte jag hjälpen när jag var så liten och ensam.
När livet gick tvärs emot mig.
När livet gick tvärs emot mig.
Jag hade ingen där som fångade mig, räddade mig innan jag föll helt och hållet.
In i min sjukdom, ner i smutsen.
Och jag saknar och sörger så att allt tillslut bara värker och jag vet inte vad som är vad.
Vem som är vem, och vad fan det är som händer.
Jag blir så liten igen, lika liten och borttappad.
När soc tog över vårdnaden och placerade mig i katastrofer efter katastrofer, landet runt.
Vem var där och hjälpte mig då?
Och nu ska jag beskriva det här.
Hur fan i hela världen ska jag kunna förklara vad som hände, vems är felet?
Vad hände, dom tog allt som var mitt.
Vem beslutade vad och vem såg till att jag inte kom till skada.
Ingen
Vem sa till när soc och psykiatrin utövade något slags maktspel?
Maktmissbruk.
Nej, mina tankar går i rasande tempo och jag förstår bara mindre och mindre för varje tanke som flyger förbi.
Fast det kanske är lika bra.
Det du inte vet det skadas du inte utav...eller?
Apatiska känslor.
I fredags sköljde allt över mig...igen.
Allt som hänt, allt det fina allt det smärtsamma.
Frustrationen över att inte förstå.
Varken förstå VAD som hände eller VARFÖR det hände.
Och framför allt hur "systemet" fallerar och BARN ocskyldiga barn hamnar i kläm.
Ovissheten över hur det ska lösa sig, om jag har någon dräglig framtid, om jag klarar mig igenom detta.
Om jag "överlever tills jag kan börja leva på riktigt" som du så fint formulerade det mitt älskade saknade änglabarn.
Saknaden, den där smärtsamma saknaden.
Inte "bara" saknad av nära och väldigt kära som jag aldrig kommer få vara nära längre.
Se dem växa.
Men även saknaden över mitt liv, sorgen över att egentligen inget blev som jag hade förväntat mig,
hur allt i princip vände sig 180 grader ned för ett stup.
Och nu sitter jag här, dagar månader år senare, och ska jag vara ärligt.
Så fattar jag fortfarande inte ett skit.
I samma gyttja, fast i annan form.
Desperat på ett annat plan.
Och ordet Smärta har fått en annan betydelse.
Djupare, kallare, ensammare.
Jag stänger av, går på standby.
Det här är inte jag, det är instinkter, reflexer mekanismer bortom min förtåelse.
Apatiska känslor. Det här är inte jag, jag är försvunnen.
Släpp hoppet för jag kan inte lova att jag kommer tillbaka.
Vart är du dvalan, nu när jag behöver dig som mest.
Vart är du klokheten, normaliteten.
Allt som folk i regel tar för givet.
Att kunna sätta sig på bussen.
Sprina i regnet med en tidning över huvudet.
Ta körkort, göra folk stolta.
Att kunna dricka ett glas vatten utan att kvävas av att sväljreflexen inte fungerar pga biverkningar av alla mediciner.
Gå i skolan, en riktig skola, en sådan med läxor och prov.
Att kunna sova en riktig sömn...inte en kemisk.
Listan kan fortsätta in i oändligheten.
Orättvisan, varför skulle ni dö?
Ni fick inte dö ifrån mig.
IFRÅN mig, lämna mig här, ensam.
Ge er sorg i mina händer.
Jag saknar er, jag älskar er.
Men jag hatar er så mycket för att ni lämnade mig.
Jag vill inte ha min smärta, och inte din heller.
Jag vill ha er tillbaka, jag vill att ni aldrig någonsin lämnar mig.
Isterband.
Om du ser det här Erika, så ville jag bara påminna dig om att du har världens sötaste isterband snart.
Vad fan gör jag här.
Du är död.
Ja, du är död och det finns inte en enda sak i hela universum
som skulle göra så att jag fick dig tillbaka. Höra din röst.
Förevigt föralltid.
Och jag inser hur liten jag är, en myra, en partikel.
Och jag kan inte få det ogjort.
Jag saknar så att ögonen blöder och mitt i allt så stannar jag upp och tänker.
-Vad fan gör jag här!?
Ja, vad fan gör jag här egentligen.
Ja, du är död och det finns inte en enda sak i hela universum
som skulle göra så att jag fick dig tillbaka. Höra din röst.
Förevigt föralltid.
Och jag inser hur liten jag är, en myra, en partikel.
Och jag kan inte få det ogjort.
Jag saknar så att ögonen blöder och mitt i allt så stannar jag upp och tänker.
-Vad fan gör jag här!?
Ja, vad fan gör jag här egentligen.
