Det kallas tvivel.

Imorgon kommer den dagen.
Då jag antingen tar ett kliv i rätt riktning eller trasslar in mig i ytterligare något komplext.
Imorgon kommer den dagen då jag återigen flyttar in på behandlingshem i syfte att bli bättre eller så lurar jag mig själv åter igen.
vägen har varit lång och krokig de senaste 8 åren av mina snart 20 år vid liv.
jag har desperat gjort allt för att hålla mig vid liv och somliga gånger gjort allt i min makt för att ge det ett slut.
jag är rädd och ensam, det verkar vara temat i mitt liv.
De gjorde illa mig, men den såkallade vården gjorde även sitt.
Polis handräckning hit och dit.
Mediciner i sprutor, bältessängar, isolerings celler.
LVU och LPT Jag bröts återigen ned bit för bit.
Ett maktspel utan dess like, tabu och lögner.
Dolda budskap och tjänstefel i den grad att de förstörde mina chanser till ett vanligt liv.

Psykiatriker som ser ned på en journaler som inte stämmer ett skit.
Felen är många men det värsta är smärtan där inuti.
I hjärtat, möjligtvis själen och just nu gör allt alldeles för jävla ont.
2013-04-30 @ 21:45:38 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Miljoner mot mig.

2013-04-29 @ 13:28:25 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Historien blev plötsligt för lång...(Hjälp dig själv innan världen faller.)



2013-04-29 @ 13:23:44 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Från Ida. En dag i det förflutna, förevigt kvar.

"Jag vet att du är orolig nu.
jag vet att du är rädd...
Men trots att du tror att du inte är redo,
så vet jag att du är beredd.

Jag vet att tankarna är många,
och att du tvivlar på den du är.
Men trots att du tror att det inte går,
så vet jag att du fixar det här.

För styrkan du har inom dig,
kommer föra dig mot ditt liv...
Du har redan kommit en bit på vägen,
och idag tar du ännu ett kliv.

Jag kommer följa dig på vägen,
gå bredvid när du behöver mig där.
Jag kommer gå bakom, och ta emot om du faller.
När du behöver mig finns jag alltid här!"
 
(Ida 2008)





Störda fast vid liv.
2013-04-29 @ 12:58:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Its so much stronger than the friends you try to keep, by your side.

Känslan där inne är så mycket starkare än allt annat.
Och jag frågar mig själv gång på gång, är detta rätt väg att gå?
Om och om igen.
varför tar inte detta slut någon gång, har jag inte lidigt tillräckligt.
Finns det ens ett liv som väntar på mig?
Vad var det som gick så jävla fel för att jag skulle hamna här.
Självklart har jag svaret mer eller mindre.
Jag stirrar in i den gul-beigea väggen framför mig,
inbäddad under sjukhuslakan.
Precis som varje år, vart enda år sedan jag var 13-14 år.
Och nu ska jag återigen flytta in på en instutition, skillnaden denna gången är att jag har något att säga till om, istället för att bli skickad som en vante i land och rike i socialtjänstens makt.

Även om det självklart är skönt att inte ha LVU längre, då det är en traumatiserande styrning av människor, barn.
Även fast det, så är det så jävla svårt. För nu är det jag som måste välja och går det käpprätt åt helvete så har jag ingen annan att skylla på förutom mig.
Tankana och minnena går så snabbt runt i huvudet att när jag nu sitter här och stirrar in i sjukhusväggen så är det svårt att avgöra om detta är här och nu eller en sadistisk mardröm som är satt på repeat.






2013-04-22 @ 08:50:05 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Apr. 18, 2013



Plågsam och ambivalent
2013-04-18 @ 10:00:12 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

i'm medicated, how are you?

If you don't Change your situation, then you'll die.
Don't die, don't die, don't die.



Det äter upp mig inifrån.



2013-04-18 @ 09:55:56 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

I can not live without you.

När saknaden är för stor.
När minnena spökar.
När skriket ekar inomborts och ångesten sitter ända ute i finger topparna.
När allt man vill ha är ett sista farväl, om och om igen.
När sorgen är så påträngande att man håller på att förlora vettet.
När du bryts ner.
Bit för bit för bit.
När din värld vänds upp och ned.
När gravitationen mister sin kraft och allt bara känns så fel.

Då önskar jag att ni var här.
Här på denna jord, andandes, livs levande.

För jag älskade dig, och jag gör det än.
Ni finns alltid kvar i mitt hjärta, och det är kanske det som gör det så svårt.

Så satans jävla svårt.

2013-04-15 @ 22:20:33 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

När saknaden äter upp en inifrån.












2013-04-15 @ 22:06:19 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Slutet på vår bok.

Ja, jag behöver din hjälp.
Jag behövde den då, jag behöver den nu.
Kanske förevigt, fast det fungerar ju inte så.

Evigheten är inte ett faktum, den är luddig och difus.
Den är som himlen, inte den där himlen i sången.
Inte den där himlen som är evigt blå.
Utan himlen där dom är.
Dom som inte längre är här.

Det är väl klart jag behöver dig, ser du inte hur jag skakar.
Ser du inte hur jag är svag, omtålig.
Precis som älvan.
Hon som inte längre är här.

Dagar blir till veckor och veckor blir till år,
men spökena från förr är fortfarande kvar.
Behovet av ett hjälp-jag. Behovet av ett svar blir starkare var dag.

Hur ska jag kunna acceptera.
Hur ska jag kunna acceptera att allt inte går att förklara.

Jag har gått igenom helvetet, men helvetet verkar inte ta slut.
Jag lever i ett gränsland med andra dimensioner.
Och jag hittar inte ut!

Dom kallar det ett bagage, och det blir tyngre och tyngre.
Och nu är jag för svag, för allt är där och det vill inte lämna mig ifred.

Nu får det vara nog säger du,
gör ett bokslut, och sätt ned din fot.
Sätt ned din fot och gå där ifrån.

Men det kommer ifatt mig på en gång.
Du skulle lära mig att göra ett bokslut,
Men vad stannar, får vara kvar.

För ofta så undrar jag; är det de goda minnena eller de dåliga som gör ondast, som väger tyngst, som man vill bort ifrån.

Bokslut har aldrig varit min grej.




2013-04-14 @ 20:49:05 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Och jag som längtat hem så.

Jag sitter fast i trafiken med en taxichaufför som var 50 minuter sen, fy fan och jag som har stressat och laddat för detta så, första permitionen, mina hundar.
Och så blir allt fel, jag får Asperger error och när jag väl kommer hem så kommer väl ångesten vara skyhög och jag frustrerad. och så hinner jag knappt komma innanför dörren tills jag ska åka tillbaka till avdelningen.

Tack så jävla mycket taxihelvete.

Ledsen Patricia.
2013-04-11 @ 16:34:18 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Apr. 10, 2013

Jag ligger här i min sjukhus säng och det känns som om livet runnit ur mig.
jag vill vara frisk, må bra, snurra tillbaka tiden.
De säger att det här är något jag måste lära mig leva med, men det vet jag inte om jag kan acceptera.
Är det så här det ska vara? Det där livet alla pratar om.

Jag har varit här på sjukhuset i en vecka nu, och igår var jag på stor möte med kommun, landsting, behandlingshemmet och så vidare.
Overklighetskänslorna sköljs över mig och jag undrar.
Tvekar.
Kan jag börja lita på någon igen, för när folk ser en början så ser jag ett slut.

Det är mindre än en månad tills jag flyttar vilket betyder att jag har inte tid att vara sjuk nu.
Ryck upp dig Patricia, du har inte tid med det här nu.

Imorgon ska jag få gå på min första permission sedan jag blev inlagd, jag saknar hundarna, det känns ensamt.

Nej, nu ska jag göra mig redo för ytterligare ett möte och vila en stund. (Ryck upp dig)



2013-04-10 @ 08:57:28 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Till min Ängla vän.


Jag försöker le med dig i kväll. <3






2013-04-02 @ 21:37:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Runt månen och tillbaka.






I slutet blir vi alla till ett.

Jag älskar dig, runt månen och tillbaka.
Din tid i livet blev alldeles för kort.
Men du är inte sjuk längre, det kan man inte vara dit du kom.

Tappert kämpat, jag älskar dig.
Förevigt.
2013-04-02 @ 21:34:22 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag vill vrida tillbaks tiden och förevigt vara barn, jag vill bli som Peter-Pan.

Jag sitter här 8 år senare och kollar tillbaka i tiden.
Allt känns så absurt, kan det här verkligen ha hänt mig?
8 plågsamma år, men ett helt liv i en annan slags verklighet.

Det har varit några extra skakiga veckor, sammanbrott, utbrott, dissociation och total psykbryt.
Labil.
Den här sorgen jag bär den gör mig galen, spritt språngande galen.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen, är fast i min egna kropp och försöker springa ifrån något, en känsla.
Jag är disorienterad och helt plötsligt så vet jag inte vart jag är.
Jag vet inte vilket datum eller år det är, jag vet inte hur gammal jag är, vem jag är.
En mardrömm utan dess like.

Idag fick jag det officiella beslutet om min placering på HVB-hemmet och det gör alltid lite ont ihjärtat när jag läser min bakgrund. När de beskriver mig. Och jag önskar bara att jag kunde sudda ut allt och sedan så var det borta.
Sedan vore det slut.

Den senaste tiden så har självmordstankarna förföljt mig mer än vanligt.
Som en utväg? 
Alla säger ju att det har de bra nu, de döda.
Så vad är det för mening med att leva i misär när man kan dö och må bra,komma till himlen.
Vad är det då för mening att kämpa?

Jo det ska jag tala om, det är smärtan.
Långt ifrån alla har känt den, men det har jag.
Det är som en förbannelse, man krossas och fryser till is inombords. Hjärnan brinner.
Jag kommer alltid leva med ett tvivel, med minnen goda som onda.
Jag kommer alltid leva med eran sorg i mina händer.
Sorger jag ej förmår att handskas med.

Det är en mardröm att leva ens en dag utan dig.
Men när Nina dog, när jag återigen satt alldeles maktlös vid sidan om och såg henne långsamt dö i smärtor.
Det är ett minne som är fast etsat i min hjärna, i mina ögon.
Och det var även droppen.

Återigen den där droppen som ibland faller och sedan gör allt omöjligt att hantera.
Den där droppen som tar över allt.

Efter eran död är jag tom och ihålig, jag vill skrika bråka kasta möbler få ut min ilska, som egentligen är missledda tårar och ledsam ångest.
Jag nyper mig själv i skinnet, men jag vaknar inte.

Minnena kommer i stötar, vågor och bilder. Som att ena sekunden må ok och andra sekunden springa in i en stenvägg. Flashbacks.
Så mycket flashbacks att jag inte längre får ihop mitt sammanhang.
Jag vet inte vad som är nu och vad som är då. Allt blandas ihop, lappas ihop och sedan ska man veta vad som är riktigt, vad som är nu.
Och det klarar jag inte av, så jag fortsätter vandra runt i denna dimma, jag hoppas bara jag finner vägen ut.

För EN sak är säkert, himlen är inte en genväg, det är inte en väg ut, det är slutet.
Slutet av ditt liv och alla som du någonsin har betytt någonting för.


2013-04-02 @ 21:27:57 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
RSS 2.0